inom kretsen af det vigda; och gör det genom den, icke i sakens egen inre och högre natur grundade, utan blott till följd af den yttre lagen uppställda råskillnad emellan rätt och orätt i denna väg, mellan kyskt och okyskt, som endast består i att vara vigdt eller ovigdt. Åt hela denna stora afdelning af ämnet har man i allmänhet lämnat alltför liten uppmärksamhet; den fordrade för att riktigt utföras, sitt eget kapitel. Nu vidrör jag det allenast i förbigående, och påminner dig till exempel om det historiska urgamla faktum, att bordellerna leda sin upprinnelse från de religiösa institutionerna, ofta blifvit ordentligen inrättade för dessas skull, i närheten af kyrkor och såsom själf en art kyrkliga hus (detta bör icke förundra dig, då du vet hvad »socia» i en viss romersk kurialstil under medeltiden betydde; samt att i allmänhet allt hvad man i teologisk, kyrklig och juridisk mening kallar adulterium (äfvensom fornicatio o. s. v.) leder så hela sitt upphof ifrån conjugium, att det utan detta icke skulle vara till; hvaremot det i sig själf orena icke kommer i någon beräkning, i anseende till denna egenskap, för det adulteriska mera än för det conjugiala; hvarföre ock ett adulterium, att afsky på rätt grund, icke hittills blifvit statueradt. Jag vet, att utsikterna åt dessa håll genom sin nyhet skola förekomma djärfva; de behöfva också historien till sin ledning, på det att icke osanna beskyllningar måtte begås på någondera sidan. Hvad som emellertid genast kan inses, är den orättvisa och grymhet, som institutionen härmed utbreder öfver en så betydlig del af kvinnokönet. Ty, om det rörande karlarne kan sägas, att det beror på hvar och en af dem att fria och blifva gift, och dymedelst undfly det antingen (celibatoriskt) olyckliga eller (adulteriskt, fornicatoriskt) ärelösa, hvarmed institutionen belägger det ovigda lifvet i världen, så är detta däremot icke att framkasta emot kvinnorna. För mången af dem står det icke fritt att blifva gift eller icke (äfven till och med om hon begifver sig till den skändligheten, att kasta sig i armarna på hvem som helst, för att inkomma på äktenskapets linje). Det kan således då icke sägas vara hennes fel om hon förblifver ovigd. Men i detta alldeles oförskylda och af hennes tillgörande icke beroende tillstånd måste hon bekväma sig, antingen till olyckan (celibatoriskt) att tillbringa ett helt lif, sjukligt till själ och kropp, med eller utan hemliga (s. k. stumma) laster, dock alltid stridande emot Guds mening i skapelsen, utan uppfyllelse af ett ibland tillvarelsens hufvudändamål (generationen), och med saknad af den på en gång frommaste, ljufvaste och oskyldigaste glädje (att se sig fortsatt i ett barn: hafva dess kärlek till tröst och stöd); eller, å andra sidan, till vanäran (adulteriskt, meretriciskt), i fall hon vågar vara något åt det håll, hon — i bättre mening förstådt — skulle och just borde.»[1]
Det är med dessa förhållanden i sikte, som han formulerat sitt eget äktenskapssystem, hvilket kan sammanfattas på följande sätt: 1) äktenskapet bör endast ingås af kärlek, icke af yttre skäl, ekonomiska eller uteslutande köttsliga;[2]
- ↑ Europ. missnöjet sid. 25.
- ↑ »Grundtanken i Det går an kan kortast uttryckas på följande sätt. För att sedlighet och lycka (så väl inre som yttre) skall kunna äga rum i förhållandet emellan man och kvinna, fordras oundgängligen. att hos dem inbördes måste finnas andlig kärlek till hvarann: en enighetskänsla, åtminstone så stor, att, om den icke är alldeles fullständig (hvilket emellan tvenne själar torde vara omöjligt att begära), den dock öfverväger stridigheterna i lynnet, och en verklig själsöfverstämmelse således, till större eller mindre, men dock alltid till någon betydlig grad, blir möjlig. Endast härigenom adlas det fysiska förhållandet mellan könen, emedan detta då icke framträder ensamt, eller ens öfvervägande materiellt, utan det kroppsliga, ehuru icke bortovarande, dock nedhålles till att allenast utgöra ett underlag, en fot, en jordisk bas för makarnes väsenden; men det ideala, religiöst rena, sköna och verkligt kärleksfulla bildar det öfre och härskande. Endast härigenom kan mannens och kvinnans sammanlefnad blifva god i sann och oskrymtad mening, såsom grundad på en himmelsk princip och icke på en blott jordisk. Endast härigenom bevaras också släktet själft och dess fortsättning i möjligaste ädelhet; emedan barnen nästan alltid genom lynne och hälsa bära vittnesbörd om måttet och beskaffenheten af sina föräldrars kärlek till hvarandra. Detta senare är ytterst viktigt för staten att behjärta, emedan naturen af dess befolkning och skaplynnet hos uppkommande generationer bestämma sammhällets framtid. (Europ. missnöjet sid. 22).
