Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155
C. J. L. ALMQVIST

2) makarne böra icke bindas genom vigsel för att kunna skiljas, utan att staten eller tredje person ingriper, om det skulle visa sig att föreningen vore mindre tillfredsställande;[1] 3) de böra icke vara ekonomiskt beroende af hvarandra utan försörja sig själfva. I Det går an hade icke talats om barnet, men i Det Europeiska missnöjets grunder yttrar han sin tanke äfven om denna fråga.[2] 4) Det är modern, som äger och uppfostrar barnet, hvilket äfven ärfver hennes förmögenhet.

Såsom konstverk betraktadt står novellen Det går an mycket högt. De båda karaktärerna äro för ändamålet mästerligt lagda tillrätta. Albert är en klok och praktisk karl med något sorglöst och ädelt i hela sin uppfattning. Sara är den rena småborgaremamsellen, tämligen vulgär både i sin uppfattning och jargon, kallt och småaktigt beräknande; likvisst är hon en präktig flicka och äger alla de förtjänster, som åtfölja dessa brister. Hon är redlig, pålitlig, och ur

  1. »Inrättningen (äktenskapet) är i närvarande stund till sin idé sådan ännu, ehuru under tidernas lopp dess orimlighet, dess materiella riktning och dess fördärfliga verkan i talrika både psykiska, fysiska och ekonomiska hänseenden tvungit till inkonsekvenser eller lof till skillnad. Dessa medgifna lof äro dock för det mesta blott grundade på tillfälligheter och småsaker, jämfördt med det stora i saken; det, hvarföre skillnad egentligen just borde få äga rum (brist på tillräcklig själsöfverensstämmelse och andlig hjärtlighet emellan makarna), betyder inför institutionen så litet, att däråt knappt lämnas gehör. De tillåtna äktenskapsskillnadsfallen äro dock lika många bevis på, att institutionen i sin grund längesedan blifvit bruten och erkänner sin prinsips omöjlighet. Klart är också, att om man vill utsträcka lofvet för äktenskapsskillnader så långt, som till fullo behöfdes, eller, nogare sagdt, inrätta saken så, att makar alltid finge och borde skiljas, då tillräcklig öfverensstämmelse och sann andlig kärlek dem emellan icke gifves (huru den borgerliga lagen härvid skulle stadga rörande förmögenheten, barnens vård o. s. v. skall jag i det följande omtala); så förvandlas institutionen till Detgåran-teorien.»
  2. »Kvinnans och barnets bärgning skall sättas utom beroendet af mannen.»