Allena var jag,
han kom allena,
förbi min bana
hans bana ledde
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. —
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blef hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljufva stunden.
Det är ett helt lifs sorger och glädje som här är sammanfattadt på några rader. Den är äkta Runebergsk och finsk i hela andan och hållningen, kanske pärlan i hela hans lyrik; men är icke detta korta koncisa berättelsesätt — bortsedt från den finska parallellismen — just Goethes och ingen annans?
IV.
Grafven i Perrho (1831) är liksom Bonden Paavo en
skildring ur det finska folkets lif. Det är en egendomlig dikt,
som står i ett visst förhållande till Byrons orientaliska
berättelser. Liksom dessa är den präglad af en stark realism
i utmålandet af slaktscenerna: friskaran, hvilken med Adolfs
afhuggna hufvud på en pik, drager genom byn, plundrande
och brännande är just en sådan scen, som icke lätt glömmes.
Men denna dikt, vild, romantisk, i sin grundstämning nästan
barbarisk, liknar ingenting annat. Man föreställer sig gärna,
att det är en finsk sångare, som sjunger den i pörtet.
Elgskyttarne är Runebergs första stora episka dikt. Uppslaget till densamma utgör skildringen af en vargjakt, som
