Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
JOHAN LUDVIG RUNEBERG

Runeberg skref, då han var femton år. Denna dikt var äfven i sin senare omarbetning endast en hexameteröfning i Virgilius’ m. fl. stil. Det var först genom studiet af de tyska hexameterdikterna och Walter Scott, som Runeberg höjde sig till sedeskildringens nivå. I denna form går dikten ej längre tillbaka än till år 1826 (han kallade den då Elgjakten), då den påbörjades med, såsom han själf säger, »varma minnen af de ödsligt sköna nejder, de enkelt groft tillhuggna, men allvarliga och innerliga människor, bland hvilka jag de tvenne föregående åren lefvat». Sedan Elgjakten ytterligare omarbetats utkom den 1832 i nio sånger på hexameter. Titeln var nu Elgskyttarne.

Motivet är synnerligen enkelt. Det utgöres af en älgjakt, förbunden med en kärlekshistoria, nämligen hemmansägaren, den raske Mathias’, frieri till torparen Zacharias’ däjeliga dotter Hedda. Dikten slutar med en fäst på herregården, hvilken varar ända till morgonen, och under hvilken man firar:

Männens lyckliga jakt och de älskandes raska förlofning.

Men inom denna enkla ram har det lyckats skalden att samla ett synnerligen rikt innehåll. Det är den finska allmogens hela inre och yttre lif, som träder oss till mötes i dessa skildringar icke minst i de såsom episoder inströdda berättelserna, hvilka gifva bilden fyllighet och rikhaltig omväxling. Hemmansägarens, torparens och herregårdstjänarens lefnadssätt inom och utom hus, tecknas ända in i enskildheter, men så att dessa enskildheter icke synas framdragna för deras egen skull, utan endast för att sätta läsaren in i situationen. Och beundransvärd är den åskådlighet, skalden vet att gifva sina skildringar. Man tycker sig med egna ögon se, hvad han berättar, ja man skulle ur Elgskyttarne kunna hämta materialet till en fullständig beskrifning på den finske bondens stuga med dess inredning samt hans dagliga lif därinne. Han visar oss äfven folkkaraktären i dess olika skiftningar och i de handlande personerna igenkänna vi representanter för de olika klasserna inom den finska allmogen; hemmansägaren Mathias, torparen Petrus och Zacharias, tiggaren Aron och inhyseshjonet Paavo, hvartill komma kvinnorna, torparhustrun Anna, tjänsteflickan Hanna och den gamla Rebecka samt slutligen såsom en