Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
185
JOHAN LUDVIG RUNEBERG

verkningsfull motsats de ryska köpmännen med deras helt andra seder. Samma åskådlighet sträcker sig äfven till naturmålningarne. Med några få drag står taflan lefvande för våra ögon såsom i dessa rader:

Men då de kommo på gården och sågo den klarnande himlen,
fullt med stjärnor beströdd och hörde den tindrande drifvan
knarra för fötternas steg och knutarne braka för kölden…

Det är hela det nordiska landskapet på tre rader: snövintern öfver skog och mark och den gnistrande stjärnepellen däröfver.

Elgskyttarnes utarbetande och offentliggörande infaller just mellan Lönnrots första publikation af finsk folkpoesi, Finska Litteratursällskapets stiftande och Kalevalas utgifvande. Dikten är själf ett led och kanske det viktigaste i denna nationella rörelse, som då pågick. Den är en trogen skildring af det finska folket. Huru mån Runeberg var att framställningen verkligen skulle vara tillförlitlig, framgår tillräckligt däraf, att han lät Elias Lönnrot, den störste dåvarande kännaren af finska förhållanden, genomläsa densamma för att rätta möjliga misstag i skildringen. Samtiden anmärkte denna egendomlighet hos dikten, men förstod icke riktigt meningen därmed. Beskow t. ex. framhäfde diktens etnografiska karaktär i satiriskt syfte, då han spetsigt yttrade, att den ej stod högre än Laestadii Resa i Lappmarken såsom prosa. »Båda hafva deras utmärkande förtjänst af en enkel, trogen och väl lokaliserad naturmålning.» Beskow har alldeles rätt i sitt omdöme, endast det förringande i hans ord är borta, då numera äfven Laestadii Resa anses som ett mästerverk. På ett annat sätt uttryckte friherrinnan Knorring något senare i ett bref till Snellman ungefär samma tanke: »Besynnerligt nog, att jag tänkte ofta på Runeberg, då jag skref denna torpareidyll, ty i mitt tycke är han nästan den ende, som målar folklifvet på landet, sådant det är — utan öfverdrift och alltför mycket idealisering.»

Elgskyttarne var något nytt i sin art. Här var utfördt, hvad Runeberg kämpat för i de polemiska Morgonbladsartiklarna: Ett nytt stilideal. Det är första gången i svensk litteratur, som försöket göres att framställa ett ämne, icke i en abstrakt retorisk stil, men i en realistisk. Jämför man