uttryck. Det låg ett annat tryck öfver Finland; Runeberg kunde icke tala så fritt som man talade i Sverige, därför säger han icke heller för mycket. De stora orden, som icke kunna infrias, finnas icke i hans krigssånger.
Man har i dessa sägner gjort anmärkningar mot retoriska småfel; — de finnas där. Men kanske har Runebergs konst aldrig stått högre eller visat sig mera träffsäker. Allt är så enkelt, så hvardagligt, små detaljer, synbarligen idel beskrifning, saltad med liflig humor, men innan vi komma till slutet af dikten, slår hjärtat högre slag och tårar skymma ögat. Anse det för konst eller natur — stort är det i hvarje fall. I Fänrik Ståls sägner återfinna vi den forne realisten, hvars spår nästan eljest försvunnit i de antikiserande dikterna. Vi hafva sett, huru denna realism på grund af temperament och folklig läggning bröt fram i vissa af hans första kväden i omedelbar anslutning till de tidigare genremålarne i svensk litteratur. Den förstärktes sedan ej minst genom studiet af Walter Scott och utvecklade sig till det bredt beskrifvande manér, som framträder i Elgskyttarne, för att därefter småningom undanskjutas, tills den ånyo dyker upp i Fänrikarne. Ingenstädes finna vi Runeberg så naturlig, så helt sig själf; det är som hade vi honom framför oss i djupaste hvardagslag med sin djupa känsla, sitt klara bondförstånd och sin torra humor. Fänrikarne äro verklig folkpoesi, hvilket Elgskyttarne däremot aldrig blefvo. Äfven i den meningen återvände väl Runeberg i Fänrikarne till sina barndomsminnen, att det närmast var Bellmansdikten med dess sångton, dess plastiska åskådlighet, dess dramatiska liflighet, som medvetet eller omedvetet föresväfvade honom, när han började skrifva dessa sånger. Tonen och stämningen är naturligen helt annorlunda, men sambandet finnes.
Af utländska skalder påminner Runeberg icke minst om Goethe, naturligen utan att uppnå dennes storhet i tankens värld. Men liksom denne börjar han i viss mån som realist och slår därefter en viss period af sitt lif öfver i antik imitation. Det är med Runeberg som det verkliga Goethetillägnandet börjar i den svenska litteraturen, hvilket nådde sin höjdpunkt med Viktor Rydberg. Det är med honom som den antikuppfattning, hvilken utmärkte tyska klassisiteten, gjorde sitt inträde i svensk litteratur.
Redan Runebergs första dikter emottogos välvilligt af
