den svenska kritiken, men det är dock först med Hanna som han helt eröfrade publikens gunst. Ett typiskt utslag af den stigande Runebergsbeundran är Malmströms artikel i Eos år 1839, hvarest han upphöjdes såsom ett mönster för hela den unga generationen af skalder. Det är också från denna tid som Runebergs inflytande på den svenska litteraturen blifver märkbart, och det befinner sig i ständigt växande ända fram till slutet af sextiotalet, framträdande både i val af ämnen och metrikens art. Runebergs karaktäristiska trokeiska versmått komma till användning. Själfva det viktigaste momentet i detta inflytande består däruti att stilidealet förändras: det oratoriskt retoriska uttryckssättet får vika för det direkta och beskrifvande; det didaktiska och reflexiva lämnar plats för genremålningen. Runeberg blir Tegnérs arftagare i den svenska poesien, och när man fram på sextiotalet kommer till medvetande om motsatsen mellan realism och idealism, som termerna (föga betecknande) då och senare lyda, börjar striden just under dessa båda namn.
Bibliografi: Runebergslitteraturen är synnerligen rik. Här förtecknas endast några af de nyare och viktigare arbetena om honom: Strömborg, J. E., Biografiska anteckningar om J. L. Runeberg. I—IV. Helsingfors 1880—1898. — Estlander, C. G., J. L. Runebergs estetiska åsikter. Helsingfors & Stockholm 1888. — Cygnæus, F., Om Fänrik Ståls sägner. Helsingfors 1861. — Cygnæus, F., Om J. L. Runeberg, förra häftet. Helsingfors 1873. — Ljunggren, G., Studier öfver Runeberg. I—II. Inbjudningsskrift. Lund 1882—1883. — Vest, E., Johan Ludvig Runeberg. Stockholm 1902. — Estlander, C. G., Runebergs skaldskap. Helsingfors 1902. — Söderhjelm, W., Johan Ludvig Runeberg. I. Helsingfors 1904.
