husoppositionen. Efter denna tid inträffade ett omslag i hans taktik, i det han insåg, att riddarhuset befann sig på retur och ej i längden skulle kunna eller vilja frambära det liberala programmet. Därför anknöt han i stället närmare till borgarståndet och sökte stärka dess politiska maktställning. Betecknande är äfven, att han var en af de första, som kämpade för frihandelsidéer, hvilka som bekant först segrade långt senare (vid 1853 års riksdag). Öfverhufvud var han mycket intresserad af ekonomiska frågor, besatt verklig sakkunskap och blick för dem samt tillämpade utan all doktrinärism sina principer på detta område. Så t. ex. när det vid 1823 års riksdag var på tal att genom ändring i tullstadgan försvåra återupprättandet af Norrköpings klädesfabriker (staden hade nyligen härjats af en eldsvåda), tog Johansson kraftigt näringen i försvar.
Det är i Argus’ spalter, som man för första gången finner det liberala programmet utveckladt till hela sitt omfång. Med kraft häfdade Johansson tryckfrihetens nödvändighet för folkets utveckling, och med värdighet opponerade han mot de omotiverade indragningarna, för hvilka pressen var utsatt. Men det var icke endast genom ord, som han undergräfde indragningsmakten. Det var han som påfann, att listigt kringgå densamma, i det han ständigt hade i beredskap tillståndsbevis för nya tidningar, så att när Argus indrogs, utkom omedelbart eller åtminstone utan större dröjsmål en ny Argus, som endast skilde sig från den förra genom ett högre siffertal. Johansson kämpade äfven för skråsystemets afskaffande och näringsfrihetens införande, för det gamla klassamhällets upphörande och en ny representationsform. Med intresse följde han denna tids försök att genom den s. k. Lancasterskolan införa en bättre folkundervisning. I ekonomiska frågor arbetade han, såsom redan antydts, för en långsam afveckling af det protektionistiska systemet och öfvergång till frihandeln.
Det största intresset ägnade dock Argus åt tidens politiska frågor. Tidningen är en genomgående kritik på det härskande systemet: ämbetsmännens godtycklighet och den usla administrationen, de ständiga spionerierna och majestätsbrotten, angrepp som utmynnade i en begäran om konstitutionellt styrelsesätt eller såsom det heter på tidens språk: ministerstyrelse.
- 2. — Mortensen.
