Öppnar man i våra dagar någon af Argus’ årgångar har man emellertid svårt att förstå, huru den kunnat spela en så stor roll. Ty lättskrifven är den icke. Det var icke tidningsartiklar, som Argus serverade sina läsare utan långa afhandlingar, hvilka dessutom ofta atbrötos, innan ämnet behandlats till slut. Till råga på allt upptaga ofta noterna lika mycket plats som texten. Men den svenska publiken var ännu icke bortskämd af för mycken tidningsläsning, och den bildade publiken — den enda som vid denna tid läste — studerade med ifver sin Argus. Tidningen förtjänade äfven detta förtroende, ty den var saklig och innehållsrik, och under en skroflig yta dolde sig mycket af värde i dess spalter. Det är Johansson, som utredt och deducerat (ett af hans älsklingsuttryck) liberalismens grundsatser, och utan Argus skulle Aftonbladet varit en omöjlighet.
Ej minst på grund af Argus fick 1823 års riksdag en stor betydelse för liberalismens utveckling i Sverige. Allmänheten hade genom händelserna vid 1818 års riksdag och den grundliga diskussion, hvilken sedan dess kommit de stående frågorna till del, vunnit i politisk lifaktighet. Därför följdes händelserna vid 1823 års riksdag med stort intresse i vida kretsar.
Regeringen väntade äfven på grund af åtskilliga tecken ett häftigare anlopp från oppositionen och sökte därför oskadliggöra den af ledarna som ansågs farligast, nämligen C. A. Anckarswärd. Denne hade i en skrifvelse till Lifregementets husarer angående några kasserade munderingspersedlar kallat några styrelsens åtgärder för riksfördärfliga. I öfverensstämmelse med den uppfattning, som vid denna tid började göra sig gällande inom regeringen, enligt hvilken man betraktade anmärkningar mot regeringshandlingar såsom lastande konungen personligen, yrkade justitiekansleren lifvets förlust å Anckarswärd. Verkan af detta åtal blef emellertid annat än regeringen förutsett, i det att rättegången slutade med frikännande, och Anckarswärd gjorde sitt inträde vid 1823 års riksdag med martyrglorian kring sitt hufvud och kunde därefter med ännu större kraft angripa regeringen. Oppositionen behärskade därför riksdagen. Sin hufvudstyrka räknade den alltjämt inom riddarhuset, hvarest den företräddes af män som Schwerin, C. F. Horn, Anckar-
