Mot slutet af trettiotalet och under början af fyrtiotalet uppstod en hel ny skara af skalder, romanförfattare och journalister, alla uppväxta och fostrade under trettiotalets stridigheter. Det var dessa nykomlingar, som gåfvo karaktären ät de följande decenniernas litteratur. Nu växte de litterära ansatser, som visat sig under trettiotalet, ut till en mäktig strömning, utan att man därför kan tala om en skola eller skolor. På en gång spriddes nu i växlande former tidens hela andliga innehåll ut öfver landet och djupt ned bland folket.
De två diktarter, som därunder hufvudsakligen brukades, voro romanen och lyriken. Vi skola först sysselsätta oss med den senare.
I.
Som redan påpekadt härskade vid slutet af trettiotalet Tegnér nästan suveränt i den svenska dikten, och den beundran med hvilken han omfattades, kände inga gränser. Alla de unga skalder, hvilka nu göra sitt inträde i litteraturen, hafva samtliga tegnériserat. Sylwan har i sitt arbete öfver denna tids vitterhet anfört ett par typiska exempel ur Strandbergs och Orvar Odds ungdomsdiktning,[1] och dessa äro visserligen icke enstaka. Det finnes icke en af periodens unga vitterhetslekare, som icke har dylikt joller och kling-klang på sitt samvete.
- ↑ Se anf. a. sid. 183 ff.
