De flesta och de mest begåfvade öfvergåfvo emellertid snart detta manér, hvilket redan var utnött och icke längre kunde förnyas. Men en och annan fasthöll ännu den Tegnérska skolans traditioner. Mest typisk bland dessa är Böttiger. Han hör därför icke till den rörelse, som här skall skildras, utan står såsom afgjord motsats till densamma. Men i denna egenskap förtjänar han äfven att helt hastigt beröras. Han var född 1807 i Västerås och hade tidigt fått utstå hårda umbäranden. Redan 18 år gammal skref han vers, enligt egen utsago med stor lätthet, och 1830, utgaf han sin första diktsamling (Ungdomsminnen från sångens stunder). Dessa gjorde honom strax bekant och särskildt blef han damernas älskling. Mycket egendomliga äro emellertid icke dessa dikter. En icke ringa procent utgöres af religiösa sånger, alla äro starkt spiritualistiska, och det bästa man kan säga om dem är, att formen är enkel och klar såsom alltid hos Böttiger. Men de flesta äro alltför menlösa, sentimentala och tåredrypande. Det ligger en naivitet öfver dem, som ej alltid är äkta utan verkar pjunkig (se t. ex. en sådan dikt som Emmas stjärna eller den abstrakta och nästan innehållslösa Till den femtonåriga). Man saknade öfver allt i denna diktsamling ett temperament och något personligt upplefvadt. År 1835 sattes han i stånd att företaga en längre utrikes resa till Tyskland, Frankrike och Italien, och efter återkomsten utgaf han 1837 sitt andra dikthäfte, Lyriska stycken. Dessa dikter stå formellt långt högre och visa äfven större tankerikedom och mognad, men man återfinner alltjämt mycket af det tomma jollret i hans första diktsamling. Detta hans sentimentala manér blef också föremål för mycket gyckel, och särskildt Wilhelm von Braun skrifver ofta sina frivola vers med bestämd hänvisning på en eller annan af Böttigers små tårekrukor. Å andra sidan uppträdde Böttiger själf polemiskt mot tidens liberalism, så t. ex. i En visa om Peter Persson, hvilken emellertid är föga träffande. Den vittnar egentligen endast om, huru förvånansvärdt litet Böttiger kände vare sig den gamla eller den nya generationen af svenska odalmän. Böttiger utvecklade sig så småningom till en framstående fästskald, i strängt akademisk stil, för hvilket hans smidiga och eleganta formtalang väl lämpade sig, och till en af våra bästa sonettskalder. Hans erotiska sonetter äro dock oftast fläckade af samma fel som utmärka åtskilliga af hans
