Året 1864 betecknar däremot rörelsens slutpunkt Stämningen var visserligen icke förändrad bland folket, men dåvarande ministären och särskildt Manderström lyckades afstyra Sveriges deltagande i danska kriget. Det var klokt, men därmed afstannade intresset for Skandinavismen.
II.
Det var studenterna, som upptagit Skandinavismen och gifvit lif åt densamma, och det är just vid denna tid, i början af fyrtiotalet, som studenten framträder som en ny och typisk företeelse. Hittills hade ungdomen ofta i en mycket tidig ålder farit till akademien som till en vanlig skola; den hade tagit sin examen och åter så hastigt som möjligt skyndat därifrån för att blifva män i staten. Nu däremot blef studenten något i och för sig, han blef »ljusets riddarvakt» och mycket annat vackert. Många af de institutioner och bruk, hvilka ännu i dag äro utmärkande för svenskt universitetslif, och som ofta anses för uråldriga, äro icke stort äldre än denna tid. Nu var det som »allmänna sången började gå marsch omkring torget» och punschen, hittills en lyxartikel (brännvin och svagdricka hade långt fram i seklet ersatt densamma), blef nu demokratiserad och såldes kall på flaskor. Studenten blef en man af betydelse, och liksom i Danmark och Norge förekommer han gärna i tidens litteratur. Så spelar han en stor roll hos Blanche, såväl i hans småskizzer som i hans teaterstycken, och snart hade han äfven sina egna sånger och sina egna skalder.
En sådan skald var Johan Nybom, hvilken både på godt och ondt gaf uttryck åt den allmänanda, den frasrika romantik, men varma entusiasm, som genomströmmade denna tids studenter. Hellberg (Posthumus), redaktören för Biet, har i sina memoirer (Ur minnet och dagboken) till och med betecknat hela denna period af studentlifvet i Uppsala såsom den Nybomska. Det ligger knappast någon öfverdrift i detta uttryck. Själf yttrar Nybom omkring sextioårig: »Egentligen kan jag säga,
