att jag blott riktigt lefde under min Uppsalatid. Jag älskade studenterna och studenterna älskade mig. Jag var student till kropp och själ. Universitetet var min värld, studentkåren min familj.»
I början af fyrtiotalet, isynnerhet vackra vår- och sommaraftnar, samlades studentkåren ofta borta kring Gustaf Vasas byst. Uppe på piedestalen stod en smärt yngling med stora, på en gång oroliga och själfsäkra ögon, en något sensuell näsa och fylliga, röda läppar. Det var just skalden Johan Nybom. Med en skådespelares hela säkerhet, med en mjuk, välljudande och stark stämma började han att deklamera:
Jag stod på Niagaras öde strand
förtärd af mina känslors vilda brand,
min inre värld mig tycktes ändå vara
ett ännu mera otämjdt Niagara.
Och han skildrade vidare, allteftersom versen strömmade fram, huru han förlorat sin barndomstro, huru han älskat, men blifvit öfvergifven. Han blottade hela sitt sönderslitna inre. Satan och hela hans anhang skrattar åt hans kval, och han slutar:
Hur rysligt skön den stunden skulle vara,
då Niagara uppslök Niagara!
Det är just icke underligt, att skaran där nedanför tjusades af hans ord. Ty först och främst fanns där en underbar musik i hans vers. Och hvad han målade var just skalden, sådan som tiden föreställde sig honom: dämonisk, söndersliten. Nybom var en annan Byron!
Ännu mera omedelbart fängslande är välljudet i denna strof:
När i katedralen i stolta Granada
det mäktiga tolfslag i rymderna dör
och natten går upp på Sierra Nevada
och floder af månljus i dälderna strör.
Numera kan man emellertid icke läsa många rader i hans dikter, ty bak all denna diktionens prakt, bak det säkra musikaliska anslaget finnes intet innehåll. Det är: ord, ord, ord. Efter att hafva målat all denna rysliga förtviflan i Niagara, hvilken han själf icke upplefvat, sjunger han några strofer längre ned: jag är försonad… vi träffas aldrig mera vid Niagara. Det hela var endast ett deklamationsnummer.
