Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214
LYRIKEN

Johan Nybom var född i Uppsala af obemedlade föräldrar; fadern var först skomakare och sedan tullvaktmästare. Gossen röjde redan tidigt ett kvickt och lifligt hufvud, och då han icke visade någon håg för det praktiska, lät man honom studera. 1835 blef han student med heder och hade redan då framträdt med åtskilliga tillfällighetsdikter. Han hade stor lätthet för formen och blef därför snart anlitad som fästskald och en gärna sedd och beundrad gäst vid punschbålarna, där han glänste genom sin rent improvisatoriska talang. Det blef hans olycka. Han lät all denna beundran stiga sig åt hufvudet och betraktade sig redan som något i sitt slag fullkomligt. Han bekymrade sig icke om att genom arbete förvärfva vetande och utvidga sin idékrets, han endast ilade från det ena glada suplaget till det andra och sönderbröt så småningom sin hälsa och hvad som kunnat finnas af energi i hans natur. Med rätta yttrade Bergstedt på sitt vanliga kärfva sätt om Nybom 1844 i Frey: »Ett utvidgadt vetande måste förädla och stärka äfven skaldens ande; och långt ifrån att flyga ibland molnen, måste han lära att med fast fot och fast blick på sitt mål trampa den alldagliga jorden.»

Det var Nyboms mening att blifva präst, ett yrke, för hvilket han hade åtskilliga förutsättningar. Ärkebiskop Wingård, som såg att det icke blef något af med hans examen, sökte rädda honom från kamratlifvets lockelser och placerade honom 1844 i Vassunda prästgård hos kontraktsprosten Rollin. Han stannade där i sju år, diktade och predikade, men någon examen blef aldrig af. 1852 insåg han, att tiden gått ifrån honom, hvarför han definitivt bröt upp från Uppsala och slog sig ned i Västerås, där han dog 1889. Åren 1852—54 hade han firat en sista triumf, då han gjorde en sångarfärd genom Sverige och öfverallt under stort bifall och ekonomiskt utbyte deklamerade sina dikter.

Nyboms mönster äro Lidner, Tegnér och Byron. Den senare besjöng han i sitt första större poem, Byron i Grekland (1838). Han skildrar där frasrikt och öfverspändt skaldens lif; Byron och hans verkliga storhet hade han emellertid icke uppfattat, hvilket väl är förlåtligt nog. Mycket beundrad på sin tid var också Sista natten i Alhambra; för en episod ur denna dikt, Aminas sång, erhöll han Svenska akademiens andra pris 1838, och det var denna dikt som gjorde