fixeradt i en sådan liten bild som denna, visande en ensam fiskare, som metar vid en af broarna:
Ensam på en sten vid fallet
»Filmen» med sitt metspö står,
stirrar tåligt ned i svallet,
rifver i sitt gula hår.
Ni kan ännu i dag återfinna honom där nere vid Islandsbron en varm sommardag! Och öfver alla dessa student- och naturskildringar hvilar en stämning, som erinrar om fader Bellmans uppsluppna bacchanaliska kväden, fast den är tyngre, mera borgerlig, som tiden öfver hufvud var det.
Emellertid gör man Gluntarne orätt, om man endast betraktar dem som ett diktverk. Man bör egentligen alls icke läsa dem, ty de äro musiktexter. För att de skola komma till sin fulla rätt böra de sjungas — och helst i Uppsala. Om man där, hvarest hela traditionen fortlefver och förståelsen är djupare än annorstädes, en gång hört glunten och magistern framkväda sina förtroenden, under det några andra sångare bilda en kör, glömmer man det aldrig. Det är oförgätligt och enastående som våren i Uppsala, då den efter åtta månader af isar och snö kommer öfver staden med ett yrväders plötslighet och svartbäcksgubbarna plötsligen börja att vandra utför ån och brakande bryta sig en väg nedför fallen, under det att milda västanfläktar spela i luften. Staden, som hittills förefallit utdöd, blir full af lif; människorna äro som förvandlade, öfverväldigade och berusade, det är lif och rörelse i luften och sång allestädes. Majsolen och de hvita mössorna taga väldet öfver staden.
III.
Den förnämsta skalden inom denna generations
Uppsalaskola är emellertid den af samtiden högt skattade
Bernhard Elis Malmström.
Det är redan nämndt, att Malmström 1839 i Eos hade sökt att ställa den nya tidens horoskop. Synnerligen klart
