Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19
RIKSDAGEN 1823

swärd, Joh. Gustaf Hierta, professor P. G. Cederschjöld, friherre C. J. af Nordin samt Aug. v. Hartmansdorff. Äfven inom bondeståndet fanns ett talrikt oppositionsparti, hvars ledare var Anders Danielsson. Vid denna riksdag inträngde oppositionen äfven i borgarståndet, som emellertid förhöll sig afvisande mot näringsfriheten.

För öfrigt utmärkes denna riksdag af många ypperliga administrativa åtgärder; det är en verklig reformriksdag, den betydelsefullaste före 1834 efter den nya konstitutionen. Åtskilliga införselförbud i tulltaxan af 1816 återtogos. Sekretessen i bankfrågor upphörde och nytt förslag till lag om privatbanker, som nästa år fick form af kunglig förordning, antogs. Ett betydelsefullt tidstecken var, att äfven universiteten och vetenskapsakademien vunno representationsrättighet i prästeståndet och att på riddarhuset, i stället för den gamla omröstningen efter klasser, infördes omröstning per capita. I rent taktiskt afseende är emellertid dess viktigaste resultat, att den lyckades tillkämpa sig vidsträcktare rätt åt sina revisorer. Ty under de kommande åren är det ej minst genom revisionen, som riksdagen söker komma åt regeringen, begränsa dess makt genom att göra anmärkningar mot de kungliga rådgifvarna och därigenom småningom förändra uppfattningen af förhållandet mellan de båda statsmakterna och utvidga riksdagens inflytande. Under den första tiden fanns ett ytterlighetsparti, som ville chikanera regeringen genom dessa revisioner och göra anmärkningar i onödan, men i det stora hela skötas revisionerna med klokhet och måttfullhet. Ännu var man dock mycket osäker i formerna.

Det var mellan riksdagarna, som dessa revisioner utfördes. Den första, som mera rigoröst tillämpade liberala åsikter, var statsrevisionen af 1827, i hvilken flera af oppositionens förnämsta män voro företrädda. Man sökte komma åt regeringen för skeppshandelsfrågan, hvilken året förut åstadkommit mycket väsen, men då Virsén ej ville utlämna alla akterna i målet, lyckades icke detta anslag; i stället vände sig revisionen emot Virsén såsom chef för statskontoret.

Vid den därpå följande riksdagen kunde emellertid oppositionen ej häfda sin ställning. Regeringen hade i tid vidtagit åtgärder, och oppositionen saknade lämplig ledning. Schwerin var alltför nyckfull, Anckarswärd utan hållning.