fått känna på, att nöjet är det sämsta. Han tager farväl af glädjen, åt hvilken han fordom ägnat sin lyra.
Så godt att vi skiljas! Det bär sig ej mer,
att grälande ständigt vi sjunga tillhopa.
I dig en förrädare endast jag ser,
som sölar och dröjer, när helst jag vill ropa…
Refrängen i alla hans dikter, till hvilken han återkommer nästan mot sin vilja, är: Ingenting är numera som förr. Då var han glad, då var julen helt annorlunda.
Då tänker jag på fordom, då tänker jag på nu
och drager paralleller och ropar rädd: uhu!
lik ufven, då han tjuter bland ödsliga ruiner
och gömmer sig för strålen, som genom gluggen skiner.
Han blir allt bittrare och bittrare. Lifvet är intet annat än en vidrig strid — hvilade man blott under en af kyrkogårdens gröna kullar. Ty inom dess murar bor ett tyst, beskedligt och stilla folk, och där får man ändtligen vara i fred (På en kyrkogård). Det är alla dessa olika stämningar, som så oefterhärmligt komma fram i hans bekanta dikt Mitt konterfej, som börjar nästan med något af den äkta uppsluppenheten i hans första ungdomspoem, men där vi småningom se honom afslöja sig som en trött gammal klown, hvilken endast för honorarets skull alltjämt gör sina språng kring arenan:
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå, hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika godt! Man har blifvit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, Pajas! Det går väl öfver;
i grafven gyckla du ej behöfver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta för att få bröd…
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Det finnes icke så litet af romantisk själfbespegling i hela denna dikt ungefär som hos Heine. Men allt är så äkta
