innehåll, och han tegnériserar äfven flitigt. Dock hyllade han icke mästarens politiska åsikter. Han är visserligen icke precis Aftonbladist, men liberalismen hade fått makt med honom såväl som med tidens öfriga ungdomar. Dessutom hade han tagit intryck af Ungtysklands kosmopolitiska frisinne. Hoffmann v. Fallersleben och särskildt Georg Herweghs frihetssånger hade helt tjusat honom. (Han öfversatte ett urval af deras dikter 1844.) Dessa liberala åsikter fingo nu ett uttryck i de första dikter, med hvilka han offentligen framträdde i Lund och i hvilka han prisade två af bondeståndets mest framskjutne liberala representanter. 1839 skref han nämligen en dikt Vid folkvännen Anders Danielssons graf, och 1840 framträdde han vid en studentsoiré med en Helsningssång till folkrepresentanten Hans Jansson. I den senare vågade han angripa ingen mindre än Tegnér, om hvilken det i dikten heter:
Med nacken böjd för maktens lumpna fana
den mannen går ej mer sin egen bana,
han tappat bort sig själf, hans snille har
den höga sceptern icke mera kvar
Man tänke sig angripa Tegnér inför en studentskara i Lund år 1840! Det blef ett förfärligt spektakel, som sent slutade, och som »utöfvade ett icke ringa inflytande på Strandbergs akademiska lif», säsom Ljunggren nägot gåtfullt uttrycker saken. Enligt en annan af hans biografer, skulle han icke längre varit välsedd af professorerna, utan nödgats öfvergifva sina tankar på graden. Huru därmed förhåller sig, må stå öppet, säkert är att han 1847, då han lämnade lärdomsstaden, endast aflade kansliexamen.
Hans första diktsamling utkom 1845: Sånger i pansar; den följdes 1848 af Vilda Rosor. I dessa båda små häften finner man det värdefullaste och mest karaktäristiska af hans lyrik under denna hans första period.
Man behöfver egentligen endast kasta en blick på Strandbergs porträtt med de ädla men något spetsiga dragen och de närsynta ögonen för att se, att det icke är bilden af en barrikadman, utan af en kammarlärd, som finner sina bästa tankar mellan böckernas blad. Innehållet i hans dikter jäfvar icke denna iakttagelse. Strandberg hör till de skalder, som med lätthet knyta tanke vid tanke och virtuosmässigt fläta dem
