tillsamman till välbyggda poemer men af lifvet har han ovanligt litet kändt, och äfven hämtat föga ur detsamma. Hela hans läggning är abstrakt och doktrinär. Hans idéer äro opraktiska och i grund och botten voro de aldrig tidsenliga. Den liberalism, som han predikar, var ett utslag af en redan slutad rörelse, hvilken säkerligen kunnat förnyas och föras vidare, men knappast på det sätt som Strandberg tog den om hand. Hans uppfattning om Sveriges förhållande till Ryssland är i själfva verket lika enkel som Nyboms: Man tager en kanon under hvardera armen, o. s. v. Med andra ord, det är studentpoesi som han skrifver, framsprungen ur de ädlaste motiv:
Jag såg det rätta gällde ringa,
och blef därvid om hjärtat varm,
och som ur klippan rosor springa,
så sprungo orden ur min barm.
Jag såg mig kring, där jag bort blunda:
jag kunde icke annorlunda.
Men det kan icke hjälpas, att mycket i denna diktning verkar ren fras i våra dagar. Åtskilligt hafva dessa poesier äfven förlorat därigenom, att vi ej längre omedelbart förstå alla allusionerna. Huru mången anar till exempel i våra dagar den bittra kritik af Karl Johan, som ligger dold i dessa rader, skrifna året efter hans död och Oskars tronbestigning:
Åter har morgon grytt,
solen som gramse flytt,
lyfter sig nu på nytt
öfver vår strand o. s. v.
När man därför i våra dagar öppnar dessa diktsamlingar, blifver man något besviken. Dessa frihetssånger verka något tama och idéerna äro ofta tämligen omogna.
Och likväl skulle allt detta vara ännu ohjälpligare föråldradt, om det icke vore så utmärkt sagdt. Strandberg är en af våra största verskonstnärer. Med honom befinna vi oss åter på den svenska diktens stora kungsväg. Det är han, som för traditionerna från Tegnér till Snoilsky. Utmärkande för hans talang är hans förmåga, att effektfullt framhäfva en tanke. Strandberg är den födde talaren, och han har alltid valt sina ämnen i öfverensstämmelse med denna sin begåfningsart.
