Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
232
LYRIKEN

Dylikt tager sig obestridligen ut, men skälen äro icke alltför bindande. Men därpå såg man mindre. Strandberg uttryckte som ingen annan de stämningar som rörde sig i ungdomens bröst. Han tolkade i sin Hymn, allt hvad svenska folket väntade sig af den »liberale» konung Oscar. Han sjöng om revanschen mot arffienden: Trumslagaren, som får höra att neslig fred är sluten, försvinner från trakten:

Men barnen hviska förstulet än,
att stundom trumslagarn går igen
och under bron i de djupa vatten
sin trumma stämmer i sommarnatten

och väntar på att i lågan dal
få höra svenskarnas stridssignal,
för att i spetsen för blåa leder
få slå reveljen med gammal heder.

Efter 1848 har han icke vidare diktat dylika stridssånger. Hela den stamning, hvilken såväl i Tyskland som i Sverige framdrifvit denna något abstrakta frihetslyrik, bortsopades af revolutionen. Det fanns icke längre något egentligt intresse för politiska stridsfrågor under de närmaste åren. Tiden slog in på nya banor. För Strandberg lika väl som för Herwegh hade naturligen socialismen kunnat stå öppen, men det var ju en rörelse, som ännu icke hade någon jordmån i Sverige. Strandberg gick en annan väg. Hans intresse för den aktuella politiken och för opposition försvann; i tysthet ombildades han under de närmaste åren, under hvilka han var föga poetiskt produktiv. Visserligen utgaf han 1854 första delen af sina Dikter, men af dessa äro endast åtta nyskrifna och för öfrigt föga betydande.

Det var väl icke blott tidsstämningen utan äfven personliga skäl, som åstadkom denna förändring. 1847 hade han gift sig och lämnat Lund för att bosätta sig i hufvudstaden. Kampen för brödet lade beslag på hans tid: han lifnärde sig icke utan svårighet med tidningsarbete.

Hans frihetsträngtan fick under de närmaste åren sitt utlopp i öfversättningen af Byrons dikter, hvarmed han var sysselsatt från år 1853 ända fram till 1869. Jämte Hagbergs öfversättning af Shakespeare äro dessa tolkningar de mästerligaste, som existera på svenskt språk. Det är till och med icke för mycket sagdt, att Don Juan på svenska från rent for-