mell synpunkt öfverträffar originalet, ty Byron hade som bekant den förmågan att stundom kunna skrifva något, som hvarken var vers eller prosa (fast poesi ändå). En egen ny diktsamling utgaf han först år 1861, men i denna framträder tydligt de förändringar, som hans världsåsikt såväl som hans poetiska form undergått. Huru annorlunda, långt mer dämpad, var icke tonen, då han 1856 inlade ett ord för tryckfriheten: Vårt fria ord, än då han 1842 behandlat samma ämne i Den siste kungen. Äfven revanschetankarna framträda nu, motiverade på ett fylligare och mognare sätt, t. ex. i Sveaborg (1855). Den uppbrusande ungdomliga stämningen, det något för starka ordet, har lämnat rum för en mera beskådande och besinningsfull stämning. Helst älskar han nu att fördjupa sig i och beskrifva de stora fosterländska minnena: Birger Jarl, Vasasång, Riksskymning, en skildring af Sten Stures sista stunder på Mälarens is eller Likbrasan, scener från Stockholms blodbad, äro vittnesbörd om denna hans nya smak.
Strandberg hade i all tysthet gått samma väg som tiden. Fast född retoriker och talare hade han blifvit tvungen att stämma ned den höga tonen, och från sångare hade han blifvit betraktare. Att Runeberg på denna väg i viss mån varit honom en förebild, visar många af denna tids dikter, kanske icke minst vissa genremålningar, som tillhöra hans sista år. T. ex. Sista förhöret eller Engelbrekt Halfvardsson m. fl.
Det ligger något strängt och allvarsfullt öfver hela Strandbergs diktning liksom öfver mannen själf. Lifvet hade så länge varit hård strid för honom, att han glömt bort att småle. Men det är en sällsynt ädel och flärdfri karaktär. Man kan godt mynta på honom själf de vackra ord, han sagt om Den försynte.
Såsom konstnär intager han ett mycket högt rum i svensk vitterhet och bland sin egen samtid står han i detta afseende oöfverträffad. Han har mera sinne för tanken än för det yttre; han är därför icke alltid så åskådlig och kan lätt blifva för bred i en beskrifning. I sin högsta fulländning utmärkes hans form af en nästan spartansk enkelhet och klarhet; ordet smyger sig efter tanken och versen efter stämningen. Stundom saknar man något af det smekande välljud, som sedan återfinnes hos Snoilsky och äfven hos
