han också en ren drömbild. Riego slutar med en dylik barock-fantastisk tafla, i hvilken framställes, huru regementet slutligen afmönstras i Valhall. Ett stycke göticism midt i den öfriga brutala verklighetsskildringen!
Sommelius förfogar således öfver en icke ringa fantasi, men hans ämnen äro icke många, hvarför man också snart tröttnar på att följa honom. Grundtonen i hans dikt är ledan; lifvet är enformigt och outhärdligt:
Jag gick i öknen, uti lifvets öken,
den kala heden, sorgens mulna land,
der kulna dimmor, fuktigt blygrå töcken
förmörka sommarsolens gyllene brand.
Jag var så ensam här…
En oro jagar honom som de fördömdas själar i Dantes helvete. I Conrad, ett af hans bästa autografiska poem, beskrifver han just, huru han öfverallt söker bot för denna oro: han rider fram i galopp öfver heden, han jagar mellan gletscher och is, han uppsöker striden. Det är som om han sökte springa från sig själf, och vansinnet lurar i den öfverdrifvet skrytsamma uppräkning han gifver af alla sina bragder och sitt mod. Det finnes icke klok människas mått i dylika kraftställen. Och all denna leda och oro har han varierat från dikt till dikt ungefär med samma seghet och envishet som fransmannen Baudelaire.[1]
Sommelius är en utlefvad. Han döljer det icke och man behöfver icke heller länge söka efter yttersta orsaken till hans lifsleda. Han är en allt för ärlig natur för att icke säga det. Utom Stagnelius finnes det knappast någon svensk skald, som låtit oss blicka så djupt in i vällustens stämningar:
Vi vällustens rågade bägare tömde
och lågo i flickornas armar och drömde;
vi mätta oss njutit i fråssande lag
och kärleken dyrkat, än tillbedit kvinnor
som drottningar, än dem befallt som slafvinnor,
och kittlas ej mera af deras behag.
Ty lasten blir tråkig, dess retelser domna,
nervsträngarne slappas, lifsandarne somna;
för djärft spända lidelser mattas och dö.
Njutningens höjdpunkt är smärtan och förintelsen. Vällusten och döden höra tillsamman. Det kan därför icke
- ↑ Se t. ex. flere af dennes dikter under titeln: Spleen.
