och kraftigt målande skildring af de känslor, som besjäla en riktig knekt som i dikten husaren Riego:[1]
Ack, hvad det är roligt att vara hussar,
det kan ej beskrifvas på papper, min far!
Det är något »tusande djäfla»
att sadla sin Betty och raskt sitta opp
och låta’na sträcka förbi i galopp
själf Beelzebub, om han vill täfla.
Att sopa ren slagfältet, bryta en lans
och jaga en fiende, går som en dans;
ej spara vi skänklar och sporrar. o. s. v.
I hela denna skildring och dess fortsättning har man ryttarens oförställda förtjusning öfver sin häst, hela karriärens berusande poesi, njutningen att hugga in på fienden med blanka sablar, lukten af svettiga hästar, kort sagdt — hela kavalleristens paradis.
Och om också hans ordval icke alltid är utsökt, besitter han dock en stor förmåga af åskådlig beskrifning, som ingalunda väjer tillbaka för bildernas ryslighet; här en bataljmålning:
Dock klyfde vi skallarne på dem bastant,
så hjärnorna sprutade, det minnes jag grannt,
på pannornas hvalf crêpe-de cocq’er;
vi öppnade brecher i magar och bröst,
att hjärta och inelfvor ramlade löst
och slängde som chaira berlocker.
Vi rumlade strax före kampen med lust,
och spiknyktra ej, om ej blixtfulla just,
det bar öfver hålväg och dike…
Ypperligt är också måladt, huru kornetten föll:
Som svalan i flykten han stöp för ett skott
och släppte stigbyglar och tygel;
skvadronen stack framåt, ohejdadt och flinkt,
den stupades fuchs följde med af instinkt
och sprang reguliert på sin flygel.
Och han skildrar icke blott åskådligt, hvad han sett med egna ögon, utan med samma rika inbillning utmålar
- ↑ Det är svårt att citera Sommelius, just därför att han så föga koncentrerar. Man bör helst själf genomlöpa några af hans stanser för att få det rätta intrycket.
