Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
260
ROMANEN

sedeskildringar och sina moraliserande egenskaper i hög grad slog an på publiken. Denna roman odlades snart med lika förtjusning i Frankrike, där Rousseau och Diderot ägnade sig åt densamma, som i Tyskland, hvarest Goethes romaner tillhöra samma stadium i utvecklingen. Nyromantiken fortsatte denna form af roman, som hos Jean Paul och Hoffmann erhöll en humoristisk och fantastisk karaktär och hos m:me de Staël ett sentimentalt och oppositionellt innehåll.

Det viktigaste genomgångsstadiet för romanen under början af adertonhundratalet betecknas af Walter Scotts namn; hans insats i romanens historia är ofvan antydd. Walter Scotts romaner gjorde dessutom genren ytterst populär, och det är omedelbart efter hans uppträdande, som den väldiga produktion påbörjas, som sedan nästan oafbrutet fortgått under hela det föregående seklet.

Det var också i omedelbar anslutning till Walter Scott, som Balzac skapade den moderna romanen, hvilken vill gifva en analys af både människan och samhället. Han fann den form, som därvid var honom lämpligast, genom att betrakta samtidens tilldragelser under samma synpunkter, som historikern ser det förflutna. Han framställer, analyserar och bedömer med samma kallblodighet och efter ungefär samma metoder, som den nyare biologien framställer och systematiserar djur- och växtvärlden. Öfverallt söker han orsakssammanhanget till de sociala och psykologiska företeelserna.

Samtidigt visar sig öfverallt ett liknande intresse för att göra romanen till en bärare af idéer. Allt det revolutionära och omstörtande, alla de nya reformförslag, som sysselsätta sinnena, dyka nu upp i följetongsromanen på båda sidor om Kanalen.

Hela denna romanens omgestaltning försiggår utan något större intresse från den teoretiska ästetikens och kritikens sida. Ännu i midten af det föregående seklet abstraherade ju den då härskande tyska ästetiken hufvudsakligen sina teser öfver den antika litteraturen, som i själfva verket då redan utspelat sin roll som en lifgifvande faktor i de moderna litteraturernas utveckling. Öfverallt sökte man blåsa lif i den sedan sekler tillbaka händöende epopéen, utan att det någonstädes lyckades. På sin höjd åstadkom man borgerliga