Fryxells historiska skildringar och dansken Ingemanns romaner, som med Starbäck en historisk roman uppväxer.
I allmänhet ansluter sig den roman, som uppstår i Sverige omkring 1830, till äldre utländska förebilder, såsom den engelska romanen under sjuttonhundratalet och nyromantikens roman. Först något senare i början af fyrtiotalet visar sig inflytande från den nyfranska och nyengelska romanen. Tidigast inverkar väl Victor Hugo, som redan lifligt intresserar Almqvist, och hans manér är synbart i det sätt, hvarpå fru Carlén behandlar hafvet[1], liksom i Viktor Rydbergs framställning af massrörelser (i Den siste athenaren; jämför där de kristnas upprorståg ännu mera med tiggarnes nattliga stormning af Notre Dame). Hos fru Carlén och sedan hos Onkel Adam spårar man verkan af engelsk stil och uppfattningssätt. Snart nog gör äfven den franska sensationsromanen sitt inflytande gällande och Eugène Sue och Alexandre Dumas återfinnas lite hvarstädes. Helt annorlunda är däremot förhållandet med Balzac. Visserligen ansåg sig Blanche hafva lärt af honom, men man skall hafva goda ögon för att upptäcka det. Den svenska publikens uppfattning af den stora nyskaparen af romanen uttryckes nog bäst af Fredrika Bremer, som fann honom osedlig: »Bulwers förförande brottslingsromaner och den fördärfvade Balzacs talangfulla teckningar ur hvardagslifvet» representera för henne »det skarpsinniga sofisteri, som kan gå in till lasten, betrakta, anatomisera den och säga: Det är ej ondt… De (Bulwers och Balzacs romaner) lästes med passion i Stockholm sista vintern, och det föll ganska få in att afsky deras sedelära eller bli varse svagheten af den inre logiken». Det vill säga, man var ännu icke här hemma mogen för Balzacs djupare och allsidigare människoskildring.
Wieselgren kallar i Sveriges sköna litteratur perioden efter 1844 för den filantropiska, därmed antydande att litteraturen nu framförallt ville åstadkomma praktiska reformer. Det är helt enkelt alla de politiska och sociala idéer, hvilka vi sett under trettiotalet uppträda i tidningspressen, som nu äfven finna ett språkrör i romanen. Tendensromanen uppkommer. Äfven i detta afseende är Almqvist föregångaren med sin novell Det går an, som sedan följes af Fredrika Bremers Hertha, friherrinnan Knorrings Torparen och otaliga
- ↑ Jmfr t. ex. skildringen af hafvet i Rosen på Tistelön med beskrifningarna i L'homme qui rit.
