Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I.

Om man år 1815 kastade en blick tillbaka på de händelser, som under de sista tjugu åren upprört Europa, kunde resultaten af den franska revolutionen ingalunda betraktas såsom glädjande för mänskligheten. Revolutionen hade icke hållit hvad den lofvat. Långtifrån att förverkliga sitt program, frihet, jämlikhet och broderskap, hade den endast slopat all borgerlig ordning och vändt upp och ned på allt utan att bringa välsignelse åt någon. Napoleon hade visserligen återställt det borgerliga samhället, men, gripen af en omättlig eröfrareifver, hade han själf öfversvämmat Europa med krig. Det var som om en jordbäfning gått fram öfver Europa, allt befann sig i upplösning och förvirring, månget rike stod på undergångens brant, och det var endast med uppbjudande af sina sista krafter, som staterna räddade sig från dessa lössläppta naturmakter.

Ej underligt, att hvad folken framförallt begärde i det ögonblick, då Napoleon oskadliggjorts, var fred, lugn och hvila. Den naturliga motvikten mot revolutionen blef den heliga alliansen, hvilken på sitt program satte upplysningstidens sentens: allt för folken, intet genom folken, men som i själfva verket endast åsyftade undertryckandet af alla folkrörelser, och ville återinföra det gamla samhällets institutioner och förhållanden.

Detta lyckades emellertid icke. Den reaktion, som följer på revolutionen, kan visserligen i våldsamhet endast mäta sig med den katolska motreformationen, men i själfva verket når den icke mycket djupt. Och den förblef icke länge emotsagd. Trots alla de inskränkningar den infört i tryckfriheten, reste sig i alla europeiska länder själfständiga och oberoende naturer emot densamma. Om reaktionen hade