sin utgångspunkt och sitt fäste i det despotiskt styrda Ryssland, var det däremot England, den politiska och borgerliga frihetens hemland, som först satte sig till motstånd emot densamma, och Frankrike, som ett helt århundrade genompyrts med engelska idéer, följde omedelbart efter.
Reaktionen var i själfva verket endast en hvilotid, efter hvilken frihetsidéerna åter sköto upp i föryngrad skickelse. De återvände, men i mångt och mycket fördjupade och omgestaltade. Rousseaus idéer, hvilka i så mycket lågo bakom revolutionen, funno i engelsmannen Bentham en ny försvarare och utvecklare, som kom den följande tiden till godo. Och Saint Simon och Fourier förde hans idéer vidare i socialistisk riktning.
Det var också under dessa femton år emellan Napoleonskrigens slut och julirevolutionen, som samhällena återvunno sin styrka. Den ekonomiska utveckling, som börjat redan före revolutionen, fortsattes. Begagnande sig af de stora naturvetenskapliga och industriella uppfinningar, hvilka gjorts under sjuttonhundratalet, och hvilkas antal dagligen ökades, hade en ny samhällsklass uppväxt och skapat sig förmögenhet och välstånd. Och den hade kunnat göra det, därför att revolutionen afskaffat alla privilegier, monopoler och skråordningar, hvilka dittills legat tryckande och hämmande öfver samhället, och i dess ställe infört den fria konkurrensen. Under dessa femton år hade i själfva verket samhällslifvet omgestaltats, och ett nytt stånd stod färdigt att öfvertaga makten. Nu blef det för hvar dag tydligare att det dock låg något underbart gömdt i revolutionens stolta och abstrakta teser. Och samma strid, som utmärkte de öfriga europeiska länderna, hade redan börjats i Sverige.
Under dessa sakernas läge utbröt julirevolutionen i Frankrike, hvilken strax gaf mäktigt genljud i de flesta europeiska stater. Den följdes af revolutionen i Belgien, af upproret i Polen och två år därefter antogs i England den bill, som där skulle inleda reformernas æra. Öfver allt, där dessa folkrörelser nådde fram, ljödo de som dödsringningar öfver ett politiskt system. Liberalismen aflöste reaktionen, och långsamt men säkert återupptogs utvecklingsarbetet på den punkt, hvarest revolutionen slutat detsamma.
I Tyskland, i Preussen och Österrike medförde året 1830 icke något politiskt systemskifte. Metternich höll allt-
