hvilka Fredrika uppväxte, var dock hennes barndomslif allt utom lyckligt. Fadern var en sluten och djupt melankolisk natur. Ett af Fredrikas barndomsminnen var, huru fadern under vintern 1809 brukade ensam vandra upp och ned i den mörka salen — ljus fingo icke tändas — gråtande och vridande sina händer; så djupt grep honom hans hembygds slutliga skilsmässa från Sverige. Visserligen var han en innerligen välmenande man, som aldrig såg på pengar, när det gällde hans barn, men han var sträf och retlig till lynnet, våldsam, pedantiskt ordentlig och så despotisk, att det, när han 1829 bortgick, kändes för barnen såsom en lättnad. Modern hade ett lifligare lynne men intresserade sig mera för sällskapslif och romanläsning än för barnkammaren. Under de första åren af Stockholmsvistelsen sågo barnen knappast sina föräldrar, hvilka då ifrigt deltogo i societetens nöjen. Också blefvo de så främmande för dem, att de sprungo och gömde sig, så fort de hörde deras röster eller steg. Barnen voro uteslutande hänvisade till den finska amman, gamla Lena, och den franska guvernanten, mademoiselle Frumerie. Den senare tog emellertid på ett förtjänstfullt sätt hand om deras uppfostran. Fredrika har sedan i sin själfbiografi med mycken skärpa yttrat sig om denna deras uppfostran. Hon säger, att hon och syskonen endast fingo lära sig ytlighet. Omdömet är ensidigt, och man får icke glömma, att då hon fällde det, hägrade redan för henne själf ett annat ideal af kvinnouppfostran, hvilket skulle sätta kvinnorna i stånd att kämpa sig fram till en själfständig ställning. Och därpå var visserligen flickorna Bremers uppfostran ej anlagd; i den gick allt ut på att skapa salongsdamer, lätta att bortgifta, och hvilka med takt och elegans kunde uppfylla en värdinnas åligganden. I viss mån var detta uppfostringssystem — liksom sederna i det Bremerska huset — sjuttonhundratalets klassiskt franska, ett system som vid denna tid redan på de flesta håll fått vika för Rousseaus kraf på en naturligare, friare, mera på det nyttiga anlagd uppfostran.
Modern hade tre principer för sina barns uppfostran: de skulle uppväxa i okunnighet om det onda, och de skyddades därför noga från beröring med andra barn och tjänarna. De skulle inhämta så mycken språkkunskap och så många talanger som möjligt; och de skulle äta så litet som möjligt, detta för att de, såsom modern föreställde sig, skulle blifva
