morgonvisit hos fadern! Och dessa taflor gifva ett typiskt uttryck af lifvet i det Bremerska huset: sjuttonhundratalets aristokratiska seder, bruk och åskådningssätt fortlefde där ännu, då de rundt ikring började förträngas af den nya borgerliga tidens ideal.
Efter dessa morgonbesök vidtog omedelbart undervisningen, och de små fingo läsa mycket franska, engelska och tyska samt något historia och mytologi. De lärde sig spela, dansa, sjunga, rita och måla, och hela denna uppfostran afslutades med en stor resa, som familjen 1821 företog genom Tyskland och Schweiz ned till Paris, hvarest de unga damerna erhöllo nya och förträffliga lärare, som vidare utbildade deras talanger. Fredrika yttrar senare om denna resa, att den var så tråkig, så litet väckande, så pedantiskt ordnad af fadern, att hon ej för allt guld och silfver i världen, ja icke ens för Tegnérs hela snille, skulle vilja göra den omigen.
Möjligen saknades det frihet i denna uppfostran, men i mångt och mycket kunde den icke vara bättre. Den passade förträffligt för den kloka och fina äldre systern, men för den lilla Fredrika var och förblef den förhatlig. Hon saknade alldeles de anlag, som på detta sätt skulle utvecklas. Minst af allt lämpade hon sig för att disciplineras till en konventionell salongsdam, hvilken tänker korrekt och rör sig med måttfull elegans. Det oroliga konstnärslynnet, hvilket endast låter tukta sig af individen själf och af lifvet, framträdde tidigt, och hon saknade, såsom hon själf senare säger, alldeles takt. Hjärtats takt bör man visserligen icke frånskrifva den lilla fina och vänliga fe, som hon alltid var, men man kan gifva henne rätt därutinnan, att hon saknade denna till instinkt blifna eftertanke, hvilken gör, att vi välja våra ord och anpassa vårt sätt för att icke onödigt såra. Fredrika, som kanske de flesta varelser med liflig fantasi, kunde aldrig lära sig förstå, hvarför hon skulle tillbakahålla den tanke, som just flög igenom hennes hufvud, eller hvarför hon icke skulle gifva luft åt de känslor, som just öfversvämmade hennes hjärta. Hon följde endast ögonblickets ingifvelse. Hon var ett ytterligt vekt och känsligt barn, hvars oroliga fantasi redan förbryllade hela familjen. Vissa dagar (systern kallade dem hennes frågodagar) upphörde hon icke att bestorma sin omgifning med de mest svårlösta frågor. Vid andra tillfällen var hon absolut frånvarande.
