Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
271
FREDRIKA BREMER

Hon kunde försjunka i beskådandet af ett eller annat, som väckte hennes uppmärksamhet, med en intensitet, som låg vida öfver barnets ålder. Så t. ex. då hon på en utfärd plötsligt var försvunnen och, först efter två timmars letande, återfanns framför en staty af skogsguden Pan, i hvars betraktande hon hela tiden varit försjunken.

Sammanställer man systerns skildringar af hennes bedrifter i åldern mellan sju till tio år med vissa uttalanden, som hon själf fäller, påtvingar sig nästan ovillkorligen den tanken, att hon ej varit fullt normal. Så t. ex. är det visserligen vanligt, att barn gärna förstöra leksaker och dylikt, men Fredrikas beteende vittnar om sjuklighet. Vissa dagar var hon besatt af en raffinerad förstörelselusta och kastade näsdukar, silkesskärp, handskar, allt, hvad som föll i hennes händer, i elden. När modern tog henne i förhör, bekände hon strax men kunde icke gifva annat skäl för hvad hon gjort, än att det var så roligt att se, huru det flammade. Låg en sax eller knif framme, försvunno de och Fredrika med. Hon gick då för sig själf och funderade, och när ingen var i rummet, klippte hon ett stycke af en nedhängande gardin eller runda och fyrkantiga bitar ur framvåden af sin klänning. Då Fredrika på egen hand förehaft dylikt ofog och gamla Lena skulle taga reda därpå, följde Fredrika alltid med, tyst och lugn som om det icke rörde henne. Då Lena moraliserade henne, ställde hon sig endast bredvid henne och såg ömsom på hvad hon skadat, ömsom på Lena, fullkomligt stilla, och gick därefter bort utan att säga ett ord. Dröjde det för länge med upptäckten, blef Fredrika otålig och pekade åt det håll, dit Lena borde gå. På grund af allt detta okynne var hon naturligen föremål för ständiga bannor, hvilka på hennes känsliga sinne verkade djupare än på andra barn. — Ett annat drag, som är af intresse i detta sammanhang, är, att när hon stundom ville vara alldeles ensam och därför tog sin tillflykt till en mörk garderob, kunde hon försjunka i en känsla af lycksalighet: »Jag erfor en underlig känsla, en känsla som om jag hade vingar och lyftades af dem utan mitt tillgörande.» Dessemellan kände hon sig som en utstött varelse, hvilken ingen älskade eller bekymrade sig om; hon uppfattade sig själf såsom en förföljd och ville begå själfmord. Allt detta tyder på en mycket