själf: den ursprungliga stämningen af bitterhet lyser igenom i de ofvan citerade slutraderna.
Emellertid, om Fredrika Bremer kom att gå ogift genom lifvet, så berodde detta icke på hennes sätt och hennes utseende utan på henne själf, ty hon hade åtskilliga friaranbud; enligt systern icke färre än sex. Men hon afslog dem alla. Motiven, hon anför, skifta något vid olika tillfällen, men resultatet är alltid detsamma: efter en kortare eller längre tid af öfvervägande svarar hon nej. Hennes sista skäl — det som hon afgaf 1835, då Böklin friade till henne — var, att hon ville lefva såsom författare och att detta hennes kall icke läte sig förena sig med makans eller husmoderns plikter. Men det var icke hennes verkliga skäl — omedvetet för henne själf var det andra grunder, som voro de bestämmande. Det kan icke hafva undgått någon, att en af de svagaste punkterna i hennes romaner är erotiken; de vimla af påfallande egendomligheter, af hvilka åtskilliga äfven anmärktes af den samtida kritiken. Hon saknar blick för hvad som är verkligt, naturligt, sundt eller osundt i förhållandet mellan man och kvinna. Att en gammal gubbe förmäler sig med en ung flicka torde väl för hvarje oförvilladt sinne närmast förefalla upprörande, men hon ställer gång på gång ett dylikt förhållande i ideell dager (assessor Munter och Eva; doktor Hederman och Ingeborg). Och då eljest de flesta romanförfattare afsluta sina romaner med en hel serie af lyckliga giftermål, så finner hon sitt nöje i att då skåda ut öfver ett icke obetydligt antal ogifta kvinnor, af hvilka de flesta under romanens lopp ratat åtskilliga anbud, ofta af de mest säregna anledningar. Hon, hvars romaner nästan aldrig sammanhållas af ens den nödtorftigaste händelse, blir uppfinningsrik, när det gäller att finna ett motiv eller en intrig, som kan förhindra föreningen mellan tvenne älskande: den ena gången upptäcker fästmön, att den unge mannen icke i allo delar hennes religiösa tro; en annan gång uppoffrar hon sig för sina syskon, en tredje gång vill hon lefva för en eller annan idé. Då i Hertha hjälten efter många års trogen väntan återkommer till fosterjorden för att förenas med den älskade, omkommer han till följd af en ångbåtsbrand på Göta kanal, en olycka som väl hvarken förr eller senare inträffat.
I Hertha har man slutligen en hel följd af scener, präglade af en så byzantinsk asketism, att man för att finna ett
