Herrn småbugar, Petrea småniger, under det de streta om koppen, till dess ett okruserligt förbidansande par gifver de krusande en knuff, hvarvid en dusch ur tekoppen för Petrea uppenbarar, att den ingalunda är tom. — Hon faller ned vid sidan om ett äldre, beskedligt fruntimmer, som hjälper henne att aftorka tevattnets stänkningar. Petrea känner sig strax förtrolig och frågar henne, hvad hon tänker om Swedenborg, och begynner yppa för henne sina egna tankar om andeskådning och spöken m. m., tills den gamla frun tror henne vara litet tokig och skyndar byta om plats. En tjock militär af fridfullt utseende och något döf, som intagit den tomma platsen i förhoppning att i lugn och ro kunna meditera, utfrågar hon om hans trosbekännelse i politiken och uppmanar honom att instämma med henne i önskan om snart krig med ryssarne. — Slutligen får hon en uppbjudning till dans men beder i stället kavaljeren att dansa med en annan sittande flicka, hvilken hon förgäfves sökt trösta med att föreslå henne en pilgrimsfärd till Jerusalem. Kavaljeren gör som hon önskar men skaffar dock en ny dansör åt henne själf, en ung officer i grann uniform och med svarta mustascher. Naturligen chasserar hon alldeles rasande, och när hennes kavaljer taktfullt söker tysta några skrattande ungdomar, tager hon i sin lifliga fantasi detta för ett bevis på ömmare känslor, börjar kokettera och slutar med att öfverräcka honom en ros, yttrande en vers ur en visa hon just hört sjungas: honneur au plus vaillant och väntande, att han i stället skall gifva henne den myrtenkvist, han håller i handen, och svara med den följande versen: hommage à la plus belle. Men han endast bugar sig och säger: »tackar ödmjukast». — »Öfversedd, förödmjukad, tyst och trampad drog hon sig slutligen tillbaka till ett annat rum. Aftonens uppträden strömmade tillbaka öfver hennes själ och syntes henne nu i en mycket förändrad dager. Spegeln, som ett par timmar förut hade smickrat henne med, att hon kunde kallas »la plus belle», visade henne nu en röd, uppsvälld massa, och denna massa var — hennes ansikte. Petrea tänkte på sitt uppförande med löjtnant Y. och tyckte sig på en gång den löjligaste och olyckligaste af människor. Hon erfor i denna stund ett slags leda till sig själf.»
Hela denna skildring är humoristisk, men under ungdomsåren såg hon icke med denna öfverlägsenhet på sig
- 18. — Mortensen.
