eller stora fel påträffar man äfven en rent ideal målning, en Filemon och Baucis, patron Dal och hans maka, omgifna af en hel skara barn, af hvilka Serena är den änglalikaste af alla.
Och i Grannarne finnes äfven det yppersta porträtt, som Fredrika Bremer öfver hufvud har målat: själfva centralfiguren i romanen, den myndiga generalskan Mansfeldt, Björns styfmor, Ma chère mère. Det är typen på en äkta gammaldags svensk adelsfru, hvilken under hårdare tider icke skulle baxnat för att försvara sitt slott mot fiendeanfall och själf från murarna nedhällt brinnande beck och tjära öfver de stormande. Äfven i de fredligare tider, under hvilka hon lefver, har hon icke uträttat småsaker: hon har räddat spillrorna af den förmögenhet, hennes man förslösat, samt åter förökat den, och hon styr med säker hand sitt hus och tål inga invändningar vare sig af barn eller tjänstefolk. I själfva verket är hon helt tecknad i Björns uttryck: »Det är en egenhet hos henne, att hvad hon läser på papperet aldrig verkar särdeles på hennes känslor. Ty hon är ifrån den tiden, då människorna föddes, uppväxte och dogo på samma plats; då individen icke läste sig till sina åsikter utan ärfde dem. Därför är hon så olik alla dem, som röra sig ikring henne, varelser hvilka kastas från den ena stämningen till den andra och sällan riktigt veta hvad de vilja; hos henne intet vacklande: känslor, åsikter, handlingar, allt är af ett stycke. Det är karaktäristiskt för henne, att hon helst talar i ordspråk: den praktiska och klara visdom, som gömmes i dessa folkets ord, uttrycker helt hennes tänkesätt, och fler nyanser, än de innesluta, behöfver hon icke. Redan vid Franciskas första möte med henne står hon klart och tydligt framför oss, där hon hög och manhaftig med stolt hållning spelar fiol för gårdens folk, som dansar. Hennes stora bruna ögon granska Franciska. »Lars Anders», säger hon så, »jag tror ej, att man kan säga, att du köpt grisen i säcken. Din hustru ser alls icke bortkommen ut och har ett par ögon att köpa fisk med. Liten är hon, bra liten, det är sant, men liten och käck stoppar ofta den store i säck.» Men bilden blir allt rikare. Man bör, som Franciska, följa henne på en af dessa vandringar, som hon då och då företager i sitt hus från källaren till vinden; kommande öfver sitt folk, som en yttersta dom, bullrande som en åska och
