rannsakande alla vrår och njurar. »En sådan räfst sätter folket i respekt och saker i ordning. Drar man upp klockan i rättan tid, så går den se’n af sig själf, och man behöfver ej själf gå omkring tick-tack som en pendel. Kom ihåg det, min kära Franciska. Somliga fruar göra sig till och skola vara så beställsamma med nyckelknippan och springa i köket och i skafferiet — allt slarf, Franciska, allt hams och tafatthet. Det är bättre, att en fru sköter sitt hus med hufvudet än med hälarna.» Sådan är hennes hushållslära. — Hon har också sina åsikter om äktenskapet: »Ma chère mère’s lära för fruar var i sanning ingen koketterilära. Den kunde innefattas i dessa ord: »Gör så, att din man och alla männen ha aktning för dig, så får du frid i ditt hus och heder i ditt lif.» (Aktning, anseende är för ma chère mère lifvets högsta goda.) Väl voro förhållningsreglerna i afseende på unga fruars umgänge med männen i allmänhet något för stränga. De påminde mig om en visa, som jag ofta hörde i min barndom af en jungfru Regina och hvaraf dessa ord ha stannat kvar i mina öron:
Kommer en ung herre och bjuder er armen, så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag gångar nog själf.
Och kommer en ung herre och bjuder er valsa, så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag valsar nog själf.
Jag omtalade visan för ma chère mère. Hon skrattade men sade allvarsamt: »Den visan är minsann icke så tokig, lilla vän. Jag vill väl icke säga precist som den, men det vill jag säga, att en promenad och en vals med en annan karl än ens äkta man kan ha sina brokiga sidor. En ung fru — sanna mina ord! — kan inte vara nog försiktig i sin conduite, att hon ej må ge pris på sig. Hon må se sig för själf, min kära Franciska, hon må se sig för! Väl påstår jag, att denna vår tid är mera moralisk än den i min ungdom, då konung Gustaf III, högsalig i åminnelse, förde fransyska moder och fransyska seder i vårt land; och jag tror, att det nu finns vida mindre gudaförnekare och asmodeer i världen. Men, som jag säger, hon må se sig före, Franciska.»
När man fördjupar sig i denna skildring af ma chère mère, erinrar man sig ovillkorligen Fredrikas ord om gref-
- 19. — Mortensen.
