uppkomna lärjungar, ehuru dessa voro ynglingar om sjutton till tjugo år.
Den unge studenten var en glad och hurtig gosse, öppen till sitt väsende, och så blygsam, att, då vid ett kalas hos nationsinspektorn denne framför alla jämnåriga utmärkte honom med några berömmande ord, han sprang och gömde sig och utbrast i gråt, skamsen öfver den skedda utmärkelsen »såsom öfverdrifven och obillig mot så många äldre, hvilka nu kunde fatta ovilja mot mig». Denna anspråkslöshet, var ett drag som följde Hierta genom lifvet; han såg på sig själf utan all öfverskattning. En viktig egenskap för den, som vill leda andra!
Under de första studentåren intresserade han sig mera för kroppsliga idrotter än förstudierna; därunder vann hans fysik, hvilken förut varit klen, i styrka, och han utvecklade sig till en skicklig simmare och gymnast. Men faderns död 1816 och det ringa arf han efterlämnat, manade honom att tänka på lifvets allvar. Hans ämnen voro de klassiska språken samt matematik, fysik och kemi. För filosofi och litteratur intresserade han sig däremot icke och striden mellan gamla och nya skolan, som under dessa år lifligt utkämpades, gick honom spårlöst förbi. Detta är af betydelse, ty hade han varit litterärt intresserad, skulle han säkerligen kommit under fosforismens inflytande, och hans politiska åsikter hade då äfven blifvit reaktionära.
Om Hiertas skarpsinnighet vittnar fördelaktigt en händelse, som inträffade, medan han ännu låg i Uppsala, och som han i sin själfbiografi berättat på sitt vanliga anspråkslösa och torrt humoristiska sätt. En hans ungdomskamrat, son till professor Aurivillius, skulle nämligen disputera pro excercitio öfver en österländsk resebeskrifning, som fanns i universitetsbiblioteket. Disputationen var särskildt högtidlig, därför att den öfvervars af några norska kommissarier, som varit med om riksaktens uppgörelse mellan Sverige och Norge. Och för att göra den ännu högtidligare hade professor Fant åtagit sig att opponera extra. Hierta skulle vara andra opponent och hade således enligt tidens bruk icke annat att göra än att ställa præses i bästa möjliga ljus. Hela detta program gick också nu i sin behöriga ordning, såväl under första opponentens som professor Fants framträdande, »hvilken senare,» berättar Hierta, »slutade med att uppdraga en vältalig
