Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
308
ROMANEN

Leonce, som hon själf älskar, så hindras i Axel hjältens förbindelse med Rosina af en tredje kvinna.

I Ståndsparalleller tangera vi från en annan sida åter motivet i La nouvelle Héloïse. Blenda är gift med en äldre grefve, men gripes af kärlek till den ofrälse informatorn. Länge kämpa båda emot sin kärlek, men när slutligen Blendas dotter dör, är hon benägen för skilsmässa. Då träder emellertid den världskloka modern emellan och betonar för dottern det olämpliga i att gifta sig med en ofrälse, och samtidigt förmår hon informatorn att omedelbart resa bort. Blenda dör af samma feber, som bortryckt hennes dotter.

Det kan göras åtskilliga anmärkningar mot författarinnans sätt att behandla dessa problem. Upplösningen sker aldrig inifrån, och själfva frågan blir därför icke slutbehandlad. Det hela blir en följd af sentimentala händelser utan djupare innebörd. Amalia dör i det ögonblick, då fadern uppmanar henne att skiljas. Blenda bortryckes af en feber, fast hon skulle kunnat uppnå lyckan vid Hermans sida. Så är det tillfället, som öfverallt drifver sitt oroväckande spel med människorna.

Dessutom är friherrinnan Knorring — ett vanligt fel i denna tids romaner — alltför vidlyftig, och saker af högst olika betydelse presenteras alltför ofta i samma plan. Icke sällan förstör hon äfven en fin målning genom att visa den under ett falskt perspektiv.

Det senare är t. ex. fallet i hennes Illusioner. Denna berättelse vore nära på ett mästerverk, om den blott vore hundra sidor mindre, och om författarinnan icke hade förstört den fina själsmålningen af Ottilias första upplefvelser genom att gifva dem en vikt, som de icke kunna äga.

Hjältinnan i Illusionerna är Ottilia och romanen handlar om, huru hon — stackars liten — förlorar sin tro på lifvet. Ända till sitt sextonde år uppfostras hon hos en mormor på landet. Hon är fattig, men grefvinna. En förnäm och rik tant kommer på besök, och då hon finner henne vacker, tager hon henne med till Stockholm; dock icke af intresse för den unga flickan, utan för att i henne hafva en lämplig attraction, som drager herrarne till hennes salong. Med detta ombyte af vistelseort är det slut med Ottilias lycka. Redan på vägen till hufvudstaden börjar tanten att något grälsjukt formera hennes seder. Hon förälskar sig därpå i sonen i