Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
309
SOFIA VON KNORRING

huset, grefve Otto, en godmodig men lättsinnig ung man, som stått eller står i förbindelse till nästan alla bokens kvinnliga personer: han har bedragit guvernanten, mamsell Melanide, såväl som den kyliga öfverstinnan Pauline, och han har möten i parken med Ottilias kammarjungfru, Maria, som han förför. Samtidigt med att han förlofvar sig och gifter sig med Malvina, gör han nu sin hemliga kur för Ottilia, som helt går upp i en lidelsefull kärlek till honom, fast hon samtidigt förstår att hålla honom på ett visst afstånd, trots hans djärfva närgångenhet. Men hon anar intet svek, förrän Maria med ett bref kallar henne till sig. Hon finner sin kammarjungfru med ett barn vid sin sida, till hvilket Otto är fader. Ottilia förkyler sig på hemfärden från henne, faller i feber, och förkrossad af Ottos beteende såväl som af tantens likgiltighet, af hela den kyla, som utströmmar från den mondäna krets, i hvilken hon rört sig, återvänder hon till landet och mormodern med krossadt hjärta.

Det sista partiet af denna roman är alltför löst behandladt och alltför uttänjdt. Dessutom uppfattar författarinnan hela denna händelse alltför tragiskt. De sår, som den första kärleken till en vacker löjtnant tillfogat ett sjuttonårigt hjärta, läkas fort, och den bästa upplösningen hade varit att Ottilia, sedan hon gråtit ut öfver kusin Ottos lättsinne, gifvit sin hand åt den allvarlige och trofaste baron Edward (en typ af samma stil, som de unga engelsmännen i M:me de Staëls och George Sands romaner).

Men bortsedt från dessa tekniska fel, innehåller denna roman alldeles förtjusande skildringar, analyser, gjorda med en esprit och en klarhet som kunnat hedra en fransman, bilder ur samtidens högre sällskapslif, som man icke lätt glömmer.

Först och främst tjusas man omedelbart af Ottilias person. Hela hennes väsende är återgifvet med en friskhet och ett lif, som är beundransvärdt, och man förnimmer huru författarinnans eget hjärta klappat vid skildringen af dessa — minnen.

Ottilia är sexton år, då vi först göra hennes bekantskap, där hon sitter i bersåen och tillsammans med mormodern förtär smultron med grädde i landtlig fridfullhet. Plötsligen hör man en vagn rulla ute på vägen. Hon lyssnar. Hjärtat slår. Hon väntar. Kan det vara en riddare från forntiden