Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
312
ROMANEN

tanten, upptäcka mina ögon ett torrt, magert benrangel, med insjunkna, färglösa kinder, med ögon skarpa och runda, med en mun utan tänder, händerna hvita som grissylta, och hela denna figur insvept i siden och broderier, band och flor.»

Särskildt dessa händer äro ypperligt sedda och målade: händer hvita som grissylta. Och man ser, huru de sysselsatt henne, då hon litet längre fram återkommer och fullständigar bilden: »hon såg därvid på sina egna, magra, sliskigt fina, döda händer.» Hela tanten är redan tecknad i dessa händer, men hon har ändå tillägg att göra. Ni ser henne i hennes sängkammare:

»Måhända det mest rechercherade (sängkammaren) jag någonsin sett. Nu var min tant i sitt rätta element. Hon hade en otrolig kärlek för den hvita färgen. Hvit var hennes säng, hvitt hennes täcke, och i spetsar och fina broderier låg hon inrullad och såg i all denna elegans ut som ett otroligt grannt lik. För mig var hennes anblick något verkligt motbjudande och hemskt.»


Och dessa tantens yttre drag stå i full öfverensstämmelse med hennes hjärtas torrhet, som uppenbarar sig så öppet i hennes samtal med Pauline: hon har endast tagit den lilla Ottilia till sig för att göra en salongspiece af henne. »Akta dig endast, att ingen far af med henne,» säger Pauline. — »Å nej!» svarar tanten, »det skall blifva min sak! Hon är dessutom fattig som en skåpråtta. Det var konkurs efter fadern, och det lilla, gumman har, ärfva vi, ty det är fidekommiss och går på manliga sidan.»

När man läser dylika skildringar, förvånar man sig öfver, att friherrinnan Knorrings romaner i våra dagar äro så bortglömda. Midt ibland mycken långtrådighet och en viss osäkerhet att tillspetsa situationerna (hon använder ibland för många motiv för att bestämma en viss handling) finner man så mycken esprit, så liflig verklighetsskildring, så pikanta målningar och träffande analyser, att man i svensk litteratur måste söka efter deras make. Icke förgäfves har hon studerat sina franska förebilder. Med undantag af hennes andra berättelse, Vännerna, har man alltid någon behållning af att genombläddra hennes romaner. Äfven hennes smärre skisser äro ofta ytterst liffullt affattade. Det finnes t. ex. en liten mästerlig bit (Taglionifärden), i hvilken hon skildrar, huru en gammal adelsfamilj, som ej på trettio år varit i Stockholm, ånyo i stångpiskor, hattar från napoleonstiden o. s. v., omedvetna om alla tidens förändringar, håller sitt