»Jag steg upp. Jag tog hans hand. Jag följde honom. Men, om han i en hast släppt mig, så hade jag säkert fallit, ty jag hvarken hörde eller såg några ögonblick. Jag var i en himmel, kära mormor! Och le nu, hur mycket du vill; men för mig fanns i detta ögonblick ingen himmels fröjd, som kunde förliknas med att af Otto föras till den svindlande valsen. Vi började dock icke genast, vi stodo tysta och stilla; men hans hjärta talade i hans hand, hans blickar, hans korta andetag, och själfva hjärtat tyckte jag mig se och höra, hur det klappade. O, hvad jag var salig!
Men nu till själfva valsen!
Kära mormor! Valsade du någonsin med morfar eller med någon annan, som du älskade öfver allting på jorden och i himmelen, annars vet jag icke, om du kan fatta alla de himmelsljufva känslor, som nu växlade inom mitt lyckliga bröst. Jag var på en gång glad, nöjd och lycklig samt dessutom smickrad och förnöjd öfver den framgång och det lilla uppseende, som föllo på min lott. Je ne suis pas femme pour rien! härmade man Fru Staël, att hon en gång hade sagt; men det kunde jag här äfvenledes applicera på mig, ty den är något annat, ganska bra och förträffligt, men ingen kvinna, som är liknöjd för beundran och männernas hyllning.»
I denna stil fortgår skildringen med så mycken
naturlighet, med så litet konst och så älskvärd pratsamhet, att
man tycker sig genombläddra brefven från något gammalt
schatull, växlade mellan tvenne kvinnor, ännu med en svag
doft af eau de chypre förnimbar mellan de gulnade, litet
skrofliga bladen. Så äkta feminint är här allt!
Knappast någon annan än en kvinna skulle heller kunnat göra denna scen, då Ottilia besöker sin för detta kammarjungfru och finner henne i ett litet kyffe inne i staden i den djupaste nöd med ett litet barn vid sin sida. Sedan Ottilia öfvervunnit sin första harm, aftager hon sina underkjolar och gör däraf bindlar åt den lilla, som är i stort behof däraf — åt hans barn.
Men det är icke endast Ottilia, som är utmärkt tecknad och som författarinnan helt känner. Äfven de öfriga figurerna äro lifligt skisserade och hafva hvar sin fysionomi. Man tycker sig höra den kvicka Paulines litet hårda och kalla stämma genom hennes repliker, bak hvars bitterhet döljer sig en lidelsefullhet, som nästan närmar sig hatet. Den undergifna Melanide, ett annat af Ottos offer, bär sin smärta på helt annat sätt. Ypperlig är t. ex. tanten; se här hennes ankomst till Ottilias mormor:
»En kammarjungfru, gamle Anette, med en påse och ett resapotek, ett rödbrusigt anlete och ett jämntjockt smalben, är det första jag upptäcker, och när denna förfärliga syn ändtligen gifver rum för den på högra sidan sittande
