Sådan är den moral, friherrinnan Knorring själf utdrog ur sin roman. Möjligen väntade hon sig väl mycket äfven af en så välsignad sak som äktenskaps-eden. Hon verkar i detta sitt försvar för äktenskapets oupplöslighet fanatisk och paradoxal som en af den franska restaurationens reaktionärer, en Joseph de Maistre t. ex. Det torde icke kunna förnekas, att hennes bevisföring är något egendomlig: i alla hennes romaner ser man, huru ädla och älskvärda kvinnor gå under, på grund af fasthållandet vid ett rent konventionellt äktenskap, och det är med dessa exempel i handen, som friherrinnan Knorring drager den slutsatsen, att äktenskapet ej bör upplösas. Kanske det är kvinnologiken som här varit framme. Hon har aldrig skildrat ett enda lyckligt äktenskap, och ingen i svensk litteratur har så ifrigt som hon förfäktat institutionens gudomliga och mänskliga okränkbarhet.
Men det är icke endast ett erotiskt motiv, som är behandladt i Torparen. Den är äfven en folklifsskildring, och såsom sådan den betydligaste efter Almqvists, hvilken är hennes närmaste mönster. Ytterst går emellertid kanske hennes intresse för folkberättelsen tillbaka till Runebergs Elgskyttarne, såsom hon själf berättat, och man finner också mer än ett drag som påminner om den tyska idyllen, hvilken ligger bakom Runebergs dikt (så t. ex. skildringen af slåttern eller af kyrkoherden).
Visserligen finna vi icke i Torparen de djupa brösttoner, som klinga i Almqvists folklifsberättelser. Hvarken i skildringens idealitet eller trohet når hon upp emot honom, men likväl är Torparen icke blott friherrinnan Knorrings bästa arbete, utan äfven ett af de bästa i den samtida litteraturen.
Äfven här ligger en samhällsbetraktelse bakom skildringen.
Det svenska folket stod i början af förra seklet i alla afseenden lägre än i våra dagar. Religionen hade en nästan rent yttre vidskeplig karaktär ute i bygderna. Ordnad folkundervisning fanns icke; fattigdomen var skärande hård, men bars utan knot af ett folk, som ej var bättre vant. Råhet och vildhet kännetecknade sederna. Grofva brott och illgärningar förskräckte dagligen de välsinnade.
Folkets värsta fiende var brännvinet, hvilket i en ständigt rinnande flod från husbehofsbrännerierna strömmade ut öfver
