Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
318
ROMANEN

landet. Det var en af källorna till nationalrikedomen, men ännu mer till nationens fördärf. Öfverallt i denna tids skildringar påträffar man detsamma. Lider det af någon sjukdom, så undersökes det af den store Berzelius. Det drickes i »silfverbollar» vid de rikes bord och af den fattige ur den medhafda flaskan. Det är folkets glädje, sol, föda, hus och hem, dess allt.

Emellertid hade man börjat få ögonen upp för det gränslösa eländet. Wieselgren hade under allmänt hån och föga uppmuntran påbörjat sitt ädla reformverk — säkerligen det största som under det gångna seklet utförts i Sverige. Folket började redan ingå i »nykterheta».

Torparen är visserligen icke i egentlig mening någon tendensskildring — men det är dock mot denna mörka bakgrund, som händelser och personer uthäfva sig. Klart påpekar författarinnan att, om folkskolebildningen någonsin skulle kunna uträtta något, så vore det att minska brotten. Hon har således i Torparen en något mindre pessimistisk uppfattning om densamma än i sina öfriga romaner. Men framförallt lägger hon skulden för eländet på brännvinet — föröfrigt utan all fanatism. Olle går ikring i hennes bok, som en ständig »illustration af brännvinslastens förbannelse»Gunnars fader har supit ihjäl sig, och själf griper han, som redan afsvurit drycken, under intrycket af sina sorger, till flaskan, och det är under brännvinets inflytande, som han dödar patronen.

Må man emellertid icke föreställa sig Torparen som en dyster samfundsmålning. Snarare är det, trots ämnets hårda och allvarliga karaktär, det leende och ljusa som öfverväger. De rent idylliska taflorna upptaga förgrunden. Författarinnan har lagt an på trohet i sedeskildringen: Gunnars bröllop beskrifves med mycken talang och herrskapsfolket, som åser och deltager i folkets dans vid en slåtterfest, är en äkta tafla ur tidens landtlif. Och genom alla dessa scener röra sig Gunnar och Elin med sin djupa och vackra kärlek till hvarandra.

Med fullt skäl säger författarinnan någonstädes, att Gunnar kunnat stå modell åt Södermark. Det är samma manér som i denne målares taflor öfver hennes egen framställning. Det hela är idealiseradt. Gunnar och Elin klädda till höslåttern äro såsom skurna ut ur en af hans taflor. Det är icke bondfolk utan två öfverklasspersoner i allmogedräkt.