Denna idealisering hindrar dock icke, att Torparen i psykologiskt afseende är ett ganska märkligt arbete och på mer än en punkt tränger synnerligen djupt ned i folkets föreställningssätt. Utmärkt är t. ex. skildringen af det omslag, som försiggår med Gunnar efter mordet: »en isköld, en art af förstockning och känslolöshet hade bemäktigat sig den unge torparen. Han älskade icke mera Elin med denna brinnande, allt förtärande låga, han hatade icke mera Lena med denna förfärliga afsky, han föraktade icke mera den fånige Abraham. Det var så mycket inom honom som hade jämnat sig, sämjat sig…» Och det finns många dylika analyser.
Friherrinnan Knorring visar sig i besittning af den kunskap om folket, som en kvick och vaken herrgårdsfröken kan hafva. Hon ser på detsamma med både intresse och humor.
Friherrinnan Knorring var aldrig rätt populär under sin lifstid såsom författarinna. Detta grämde henne i tysthet, ehuru hon alltid låtsade sig fästa föga vikt vid sitt författareskap. Men jämte hennes sjuklighet var det säkert denna brist på erkännande, som under årens lopp gjorde henne allt mera bitter och allt mera satirisk mot sin omgifning. Sedan ha hennes romaner helt bortglömts — långt mera än de förtjäna. Säkerligen beror detta på själfva andan i hennes dikt. Hon gick mot strömmen och var för aristokratisk för tiden. Den för utvidgade rättigheter kämpande medelklassen hade redan förkunnat dödsdomen öfver adelskapet, och stånd och klasser betraktades och behandlades som högst antikverade saker. Midt under det att dessa folkliga idéer bröto sig väg, var det som friherrinnan Knorring roade sig med att visa, huru olämpligt det var att en ofrälse gifte sig med en frälse. Den stora publiken fann dylika åsikter helt enkelt löjliga och lät författarinnan sitta där med sina föråldrade principer och sina alltför aristokratiska romaner.
Biografi: Erdmann, N., Sophia von Knorring. Finsk tidskrift 1902.
— Biograf. lex. n. f. 6.
