Männen ha spelat en icke obetydlig roll i Emilie Flygare-Carléns lif — större kanske än i någon annan svensk romanförfattarinnas lif. Två år efter sin förste makes död sammanträffade hon i sin hemort, dit hon återflyttat, med häradshöfdingen Reinhold Dalin, en excentrisk och högt begåfvad man, den förste som väl framtagit och satt i rörelse de rika skatter, som bodde i hennes själ. De trolofvades, och äktenskapet skulle snart ägt rum, men han dog plötsligt, och hon stod åter ensam, med ett litet barn på sina armar, frukten af denna förbindelse.[1]
Nu, sedan Dalin väckt hennes håg för författareskap, var det som fru Carlén på allvar grep till pennan. År 1838 debuterade hon med romanen Valdemar Klein och under de närmaste åren följer en lång serie af romaner, som hastigt gjorde henne berömd och älskad öfver hela landet och snart äfven förde hennes rykte ut öfver Sveriges gränser.
1839 hade hon afflyttat till Stockholm, och 1841 ingick hon nytt äktenskap, med kungl. sekter Johan Gabriel Carlén.
VIII.
Emilie Flygare-Carlén har skrifvit en hart när
oöfverskådlig mängd af romaner. Dessa äro af mycket olika värde.
Ingen af tidens romanförfattare sjunker kanske så djupt som
hon; hon kan blifva platt, svulstig, pratsjuk, uttänjd och
osammanhängande i en alldeles otrolig grad. Men å andra
sidan stiger hon, åtminstone en gång under sin
skriftställarebana, så högt, att hon knappast öfverträffas af någon, icke
ens af Almqvist. Äfven hennes språkbehandling är ytterst
ojämn. Får man fast i något af hennes senare arbeten, t. ex.
Svenskt författarlif, har man svårt för att ögna genom
raderna, att läsa kan det icke vara tal om; därtill äro både
- ↑ Det var den senare såsom författarinna bekanta Rosaura Katarina Carlén.
