sidor och perioder alltför löst hopsmorda.[1] I hennes bästa ting däremot är hon en ypperlig och liflig berätterska, som aldrig väjer tillbaka för det träffande ordet, äfven om det direkt stammar ur hvardagsspråket. Så olika är hon från bok till bok. Detta beror i mångt och mycket därpå, att hon skrifver helt på sin natur; hennes perioder forma sig efter den takt, i hvilken blodet i hennes ådror för ögonblicket rullar. Af den insikt och reflexion, som går efter och jämnar, bortskär det onödiga och fyller ut de alltför stora luckorna, har hon föga eller intet.
Det var närmast Fredrika Bremers och Sofia von Knorrings exempel, som föresväfvade fru Carlén, då hon inledde sitt eget författareskap. Hennes första romaner röra sig inom samma ämnessfär som deras.
Men den utsökta takt och det lekande behag, som utmärkte friherrinnan Knorring i hennes skildringar, blefvo aldrig fru Carléns egenskaper. Icke heller ägde hon någonsin Fredrika Bremers glödande intresse för filantropiska reformer eller hart när transcendentala framtidsproblem. Fru Carlén förbrukade aldrig mer af idéer än som var strängt nödvändigt för att hålla tillsammans händelserna i en roman.
Hon debuterade emellertid med en salongsroman. Valdemar Klein ansluter sig omedelbart till friherrinnan Knorrings romaner. Själfva hufvudmotivet är i allt väsentligt detsamma, som vi känna från Cousinerna. Amalia hade på faderns uppmaning gift sig med major Mühlendorff, fast hon älskade Axel. Den unge läkaren Valdemar Klein råkar ut för samma öde som hon. Han har under en sjukdom vårdat Maria von Horst och förälskat sig i henne. På ett slädparti har han till hälften förklarat sig, då ett bud plötsligen kallar honom till faderns dödsbädd. Där öfverraskas han af den obehagliga underrättelsen, att fadern redan å hans vägnar anhållit om den rika och vackra Julie St—hal’s hand, dotter till en af hans ungdomsvänner. Såsom lydig son har Valdemar intet annat att göra än att uppfylla faderns vilja. Upplösningen är emellertid mindre olycklig än i Cousinerna.
- ↑ Ojämnheten i rent stilistiskt afseende beror möjligen äfven på något annat, nämligen om en vänlig hand och ett vänligt öga genomsett och korrigerat hennes manuskript eller icke. Jag kan icke på annat sätt förklara den ytterst stora skillnaden i hennes kompositionssätt. Melin har, enligt hennes egen uppgift, med troget öga följt hennes Rosen på Tistelön.
