af folket och medelklassen och framförallt folket och medelklassen i den bohuslänska skärgården. Redan i Skjutsgossen hade hon förlagt scenen till sin födelsebygd, norra Bohuslän, men den unge Borgenstjernas äfventyr tilldrogo sig ännu på landbacken.[1]
Som redan nämnts, hafva männen spelat en icke ringa roll i fru Flygare-Carléns lif, och det är utan tvifvel skäl att i hennes produktion söka efter, hvar mannen är. Själf har hon i Minnen af Svenskt författarlif på ett putslustigt sätt berättat, huru hon förstod att draga nytta och lärdom af den habile fabrikanten G. H. Mellin, hvilken mer än en gång »lotsade henne af ett grund som hon stött på». Likaledes har hon själf antydt, hvad hon hade att tacka Dalin för: »Hvad han lämnat efter sig åt mig, det var minnet af den klara och fria blick, som en snillrik, om än excentrisk mans samtal sprida öfver föremål, personer och lifvets djupare frågor och förhållanden. Utan dessa samtal hade jag icke tretton år senare skrifvit En natt vid Bullarsjön». Slutligen var det också en man, nämligen hennes broder häradshöfdingen Edward Smith, som i ett bref fäste hennes uppmärksamhet, på hvilka oanvända skatter hon hade i sina barndomsminnen. Han skref:
»Jag försäkrar dig, att du handlar alldeles oförsvarligt, om du låter den grufva, som du har i dina skärgårdsminnen, ligga oarbetad och obegagnad.
Det var ju riktigt en försynens skickelse, att vår gamle, käre fader skulle gifva dig denna uppfostran på kusten, så olik flickors i allmänhet, och att du själf från de tidigaste barnaåren skulle få umgås med detta slags folk, som ofta visar starkare karaktärsdrag och varmare hjärtan än hvad man påträffar bland de »bildade» klasserna. Tänk på huru många och i sin naturenkelhet ypperliga typer, som du från denna tid hittat! Jag säger än en gång, att du ej har rättighet att låta dessa resurser dö bort. Gör dina fattiga vänner kända bland dina landsmän, och jag tror icke, att afbrottet från de nötta vägarna skall göra, att man bedömer dig sämre. Tänk slutligen på vad vår far skulle ha gladt sig, om han lefvat.»
Icke nog därmed, han sände henne också handlingarna i ett gammalt mål, som han funnit i ett häradsarkiv, och det var dessa, som gåfvo henne motivet till Rosen på Tistelön. Det är hennes första skärgårdsroman. Som helhet betraktad är den också den bästa. Och icke nog därmed, den är bland det yppersta, som svensk prosadikt hittills åstad-
- ↑ Särskildt inledningsscenerna i denna roman äro värda att beaktas.
