i klaveret, men på detta sätt återvinner hon dock sig själf och sin verkligt stora skaparetalang. Max uti En natt vid Bullarsjön såväl som hans föräldrar äro särdeles lyckade porträtter från de högre kretsarna.
Lyckligast blifver hon emellertid i sina sociala skildringar, när hon under sin penna finner personer, som tåla en humoristisk behandling. Löjtnant Henning (i Enslingen), en fattig ung löjtnant, hvilken tack vare en ytterlig sparsamhet och åtskilliga andra värdefulla egenskaper rest igenom halfva Europa utan att äga ett öre, är tagen på kornet, och hans beundransvärda hushållsaktighet såväl som däraf följande öfriga karaktärsdrag äro kraftigt framhållna. På samma sätt återgifver hon på ett förträffligt sätt kammarherren Dressens (i Skjutsgossen) oförskämda och skrytaktiga uppträdande; hon har till och med tecknat honom i två olika åldrar som ung löjtnant och som öfverstlöjtnant; utvecklingen verkar högst trovärdig.
Verkligt mästerlig blifver hon emellertid, när hon tecknar uppkomlingar och således har tillfälle att få fram den skarpa motsatsen mellan deras rent folkliga naturell och deras pretentioner på ett »fint sätt». Konsulinnan Löve, för detta sillpackerskan, som tar lektioner af »mon amie» i god ton och sedan sitter uppspetad i soffan för att taga emot, är en af hennes bästa typer. Det präktiga sidenet håller på att brista öfver hennes robusta former, de argsint lifliga ögonen söka än att vara afmätt höfliga, än hjärtligt älskvärda, alltefter den besökandes rang och öfriga förhållanden. Ett älskvärdt leende sväfvar på hennes läppar, orden flöda i en konversation, som trots bonne amies alla råd och vinkar oupphörligt erinrar om fisktorget. — Hennes man, konsul Löve, är verkligt rörande — så djup och sann är människoskildringen. Det är en skeppsredare med enkla seder men stor förmögenhet, som hustruns fåfänga tvingar till att blifva ägare af det gamla adelsgodset Örnvik. Han går djupt olycklig ikring på sin stora herrgård, hvars skötsel han icke förstår, önskande att han åter vore i en hamnstad, där han kunde få språka med skutskeppare och båtbyggare, lukta beck och tjära samt åtminstone för sitt nöjes skull styra och ställa med ett par skutor. Han bokstafligen dör af ledsnad.
Emellertid, fru Carléns egentliga område är skildrandet
