som lefva i civilisationens utkanter. Trots själfva ämnets beskaffenhet finnes det intet falskt melodramatiskt i återgifvandet af brottet och dess historia, hvilket är så mycket märkligare, om man betänker att arbetet framkom samtidigt med de franska sensationsromanerna och deras svenska imitationer, där brottet vanligen ställdes i en falsk teatralisk belysning. Här ser man, huru brottet naturligt födes och naturligt medför sina följder, utan att författarinnan ett enda ögonblick nedsjunker till vare sig ett konventionellt moraliserande (hvilket skulle verkat onödigt och torftigt) eller till ett falskt förhärligande. Rosen på Tistelön är en naturalistisk roman, innan ännu naturalismens program var uppställdt i Sverige.
Icke mindre djärft konstnärligt är det, då hon låter Gabrielles kärlek för den frånvarande kaptenen småningom afsvalna och en ny kärlek till jaktlöjtnanten uppväxa och småningom uttränga den gamla. Hon har förstått att hos detta omedvetna naturbarn göra denna förändring fullt förklarlig. Och likväl låter hon oss strängt taget icke vara vittnen till själfva processen. Klokt nog afhåller hon sig från en detaljerad abstrakt analys, hvilken aldrig lyckas för henne (hon blir då oredig och pratsjuk). Men hon har själf tydligt sett de båda tillstånden hos sin hjältinna, och hon visar dem också för oss som ett fullbordadt faktum. På samma sätt skildrar hon sedan Justus af Carleborg utveckling från en svärmisk natur i allmänhet till den fanatiske prästen. Hon visar oss honom först i det förra stadiet på Örnvik; ett år förflyter, och vi återse honom i hans nya skepnad, och som det verkligen är samma karaktär, begripa vi den mellanliggande utvecklingen, liksom vi skulle ana den i det verkliga lifvet.[1]
Äfven Antons gestalt är ett bevis på huru hon förmår att tränga ned till det elementära, det kroppsliga, blodets och nervernas lif i människoväsendet. Denne svagsinte idiot är utmärkt uppfattad, och rent poetiskt är det också en lycklig
- ↑ Fru Carlén arbetar alltid öfver lefvande modell. Därpå beror icke minst hennes styrka. Att så förhåller sig, låter med lätthet påvisa sig med detaljer. När t. ex. Justus af Carleborg ankommer till Örnvik för att informera, har konsulinnan bestämt, att han skall bo tillsammans med sin elev. Han svarar bestämdt, att han önskar ensam upptaga rummet. — Flera hundra sidor längre fram i romanens andra del, då han ankommer till pastor Graves bostad, heter det, orig. uppl. sid. 279, att han, när han steg ur åkdonet, kastade omkring sig en lång blick, hvars otillfredsställelse röjde förtrolighet med bekväma lefnadsvanor. Detta är ett obetydligt drag i karaktären, men just därför bevisar det så mycket tydligare, att hon arbetat öfver verklig modell.
