idé, då hon låter honom tro sig vara Strömkarlen, som bor där nere i djupet.
I denna roman spåra vi redan tydligt Almqvists inflytande på hennes konst. Det var just hän emot denna icke konventionella, rent naturalistiska uppfattning af brott och kärlek, som han hade sträfvat i sina skildringar. Hvad han hade försökt att göra i Johannes, det lyckades för fru Carlén i Anton: hon framtrollade på ett fullt naturligt sätt hela naturgrunden i människan. Och alla de öfriga gestalterna, men särskildt Gabrielle, äro visserligen icke efterlikningar af Almqvistska figurer, men väsen af samma art som hans skapelser.
I flera andra af fru Carléns romaner återfinna vi Almqvistska idéer och gestalter, hvilka helt naturligt förmäla sig med hennes uppfattningssätt. Dock hennes framställning är alltid utan all tendens: hon speglar endast lifvet. Så t. ex. återfinna vi i Paul Värning, hennes nästa skärgårdsroman, i hvilken en hel serie af scener är berättad med nästan Bellmansk liffullhet, samma tanke, som Almqvist uttryckt i Columbine: en kvinna, som felat, kan återupprättas genom kärlek. Den lättsinniga och obetänksamma Nora har först lofvat sin tro åt Paul, men låter förföra sig af en herreman, som en vinter bor på hennes moders värdshus. Paul tager henne emellertid slutligen åter till nåder och de förenas i ett lyckligt äktenskap.
Boken väckte anstöt vid sin framkomst, men med orätt: den skildring, som fru Carlén här gifvit, föröfrigt utan all den sentimentalitet, med hvilken dylika ämnen så ofta behandlas, är helt enkelt en verklighetsskildring med en upplösning fullt naturlig för det samhällslager, hvarest händelsen är förlagd.
Hafsigt är däremot ett annat liknande motiv behandladt i Enslingen på Johannisskäret. Georg älskar först Fanny, en skärgårdsflicka, med hvilken han uppväxt, men då han får se Elvira, en herrgårdsdam, blir han kär äfven i henne, dock utan att riktigt veta, hvilkendera han skall taga. Yttre omständigheter och missförstånd göra, att han friar till Elvira, men när hon efter ett kortare äktenskap dör, gifter han om sig med sin barndoms älskade. Här går först och främst Georgs karaktär sönder (han skildras först som en man, som visste hvad han ville, men ter sig sedan som en narr) och hela romanens byggnad lider af dessa förvecklingar. Öfverhufvud står Enslingen som helhet lågt, men den förtjänar det anseende, som den allmänt åtnjuter, på grund af