dotter, som blir lycklig med faderns gesäll och genom arbete når till välmåga. Här träffa vi för första gången hos Onkel Adam denna parallell mellan bakgården och herrskapshuset, mellan fattiga och rika, som han sedan så gärna använde och som öfverhufvud uttrycker den högsta grad af komposition, han var mäktig.
Det är dessa typer och situationsbilder, hvilka Onkel Adam sedan sammanfattade under den lyckligt valda benämningen Genremålningar. Vanligen äro de nästan fotografiskt återgifna verklighetsbilder, hvilkas liflighet, klarhet och träffsäkerhet endast grumlas, när författaren af sitt goda hjärta förledes till alltför stor ömhet med de små och svaga och alltför stor bitterhet mot de rika och mäktiga. Man måste beundra Onkel Adams berättaretalang, hans goda lynne, hans kvickhet i dylika smärre stycken. Det finnes t. ex. en dylik serie af Genremålningar, som han sammanfattat under titeln Minnen från mina informatorsår, af hvilka isynnerhet de i första afdelningen äro särdeles lifliga och roande.
Onkel Adam borde aldrig öfvergifvit denna kortare berättelse. Olyckligtvis gjorde han det emellertid snart nog och kastade sig med Guvernanten in på den stora romanen, för att riktigt få plats för sina reformidéer. Men för manövrerandet af dessa stora maskiner saknade han hvarje spår af teknisk skicklighet.
Först och främst får man nämligen aldrig vänta djupare karaktärsstudier af honom. Han kan teckna en enkel typ, men gäller det att psykologiskt motivera en serie af handlingar, så råkar han illa ut. Han kan icke ens hålla sina figurer, den enklaste och nödvändigaste förutsättningen för den som skall skrifva en större berättelse. Hans karaktärer bokstafligen förändras från situation till situation, så att till slut läsaren icke längre kan sammanhålla dem, utan de sprängas i idel fragmenter, och man förlorar både intresse och sammanhang. Det är t. ex. fallet med Adolf i Penningar och Arbete. Första gången man möter honom är han en liten, af modern bortskämd, lymmel; vid nitton års ålder börjar man få hopp om, att han trots sitt dåliga påbrå och sin oordentliga uppfostran skall utveckla sig till en god och ädel människa, vid slutet är han, efter ett lif af utsväfningar, vansinnig. I allt detta ligger intet omöjligt, men utvecklingen och förändring-
