Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
342
ROMANEN

Adam är alltid satiriker och predikant. Han skildrar alla de löjligheter, han ser ikring sig, ofta med ett faderligt smålöje, men stundom äfven med en Hogarths skärpa, och han öfverväldigar läsaren med världsförbättrareplaner, råd, förmaningar och reflexioner. Liksom en af medeltidens gamla exempelpredikanter berättar han aldrig en historia utan att draga en nyttig lära ur densamma.

Han började helt harmlöst sitt fabulerande med att gifva luft åt sitt satiriska lynne i små skisser, i hvilka han med den födde moralistens träffsäkerhet tog sikte på ett eller annat lyte hos individen eller samhället eller blottade något af den humbug, på hvilken världen är så rik. Redan den första af dessa bitar som publicerades, Generalmönstringen, är en typisk sådan historia. Den gifver en liten bild ur tidens militärlif — och aldrig har väl den svenska armén stått lägre än då. Generalen har kommit till lägret för att anställa mönstring. Allting är upp- och nedvändt. Alla defilera och intet observeras. Det hela slutar med middag, vid hvilken champagnen flödar i strömmar, men intet brännvin förtäres, ty generalen är nykterhetsvän. Sedan generalen rest, inkallar löjtnanten sin soldat, som klagat, därför att han ej af honom utfår sitt tillgodohafvande, och ger honom ett kok stryk. »Hvartill tjänar det, kunde icke möjligtvis alla de där sakerna ske så väl på någon annan mindre dyr och prålande fason?»

En Revolution är en politisk satir, som lifligt anslog samtiden, enär den på ett kvickt och träffande sätt parodierade polisöfvervåldet under »upproret» i Stockholm 1838.

Redan i Brottslingen går han samhället närmare in på lifvet och visar genom ett enskildt fall — som dock ej är alltför väl valdt och något för sentimentalt uppfattadt — huru samhället själft genom hårdhet och orimliga lagar uppfostrar människorna till tjufvar och mördare. Allt det yttre i denna skildring, tidens fängelseförhållanden, prygelscenen etc. äro fullt riktigt återgifna och visa att Onkel Adam, som själf var fängelseläkare, kände väl till dessa förhållanden. I Kärlekens son går han löst mot ett annat samhällslyte. Fadern, den unge löjtnanten, öfvergifver den kvinna, han förfört, och det barn, som hon framfödt. I Grannflickorna och Familjen i Gåsgränd har man motsatsen mellan olika stånd: kommerserådinnans dotter, gift med en adelsman, som ruinerar henne genom sitt spel, och handtverkarens